I förra veckans krönika lade jag upp en massa taktik och löften till mig själv – som skulle infrias. Av mig själv. I positiv anda – så till den milda grad att jag trodde på mig själv. Stor i orden. Liten på jorden. Kan vara jag. Inte säkert men fullt möjligt. Hur mycket får man narras? Det är i alla fall inte natt när jag skriver detta. Än.
Ibland gör hon si, ibland så. Det där med att lära gamla hundar sitta, liksom. Man håste hålla sina löften. Helst.
Sanningens ögonblick.
Nu kommer den bleka sanningen. Jag måste leva upp till det. Inte sitta uppe fredagsnatt och filosofera och utmana John Blund, utan faktiskt planera min tid och göra saker i tur och ordning. Dagtid. Såvida jag inte kommer på att jag skall sy en klänning av tyg som legat till sig i 20 år. Av mönstret från en sönderklippt sommarklänning jag älskar – men som tjänat sin sista dag. Den är snart genomskinlig av slitage men så användbar. Jag är kanske snart klar och jag får bra tips från härliga Lena Nilsson på Antika Syfabriken – en stjärna på att återbruka. Stjärna till dig, Lena!
En klänning jag använt hur mycket som helst på Costa Del Sol. 5 Euros på marknaden.
En klänning ser dagens ljus.
Jag började sy. Sorry. Mitt upp i allt. Har tänkt länge och tiden går. Tick-tack. Hela tiden. Tror det handlar om det där att jag inte vill slösa bort livet jag fått. Det tar ju slut, ju. Vill inte det. Inte förrän jag själv vill, alltså. Eftersom Livet inte funkar så att man själv får bestämma så tänker jag att då är det lika bra att köra på så kanske Livet inte märker att jag vrålkör i bakgrunden? En smygare? Göra allt som jag vill med hänsyn tagen till den faktiska verkligheten – fast i fullständig oordning. I´ll sleep when I die, som min brevvän Judi i Sydafrika brukar säga.
Min brevvän sedan 1970. Judi. En historia jag ska berätta en gång. Fantastisk. Vi har fortfarande intensiv kontakt. My soulmate.
Livet är en gåva och inte oändligt. Just do it.
Viss planering – tro mig. Jag avstår massor med impulser. Sorterar. Förkastar. Välkomnar. Hela tiden. Jag är inte jättedum. Bara lite. Låter hysteriskt? Nä. Jag vill mena att det inte är det. Det är livslust och ett inte oomkullrunkeligt ( klicka på länken så får ni vet vad ordet betyder ) faktum: Jag heter Annicka och är jag och Livet är inte oändligt.
Jag och mig. Vi samarbetar för det mesta. Livet är en gåva. Det gäller att titta åt alla håll. Samtidigt. Väl?
Så enkelt men inte helt okomplicerat är det. Jag tänker att man inte måste vara stöpt i samma form som alla andra. Vi är olika. Bara man är snäll, har goda avsikter, gör rätt för sig och kan föra sig bland folk så får man väl vara som man är.
En gång skall jag börja med yoga, tänker jag.
Kuriosa och tips i Hjo.
Stadsparken.
Stadsparken, som från och med 2018 är byggnadsminnesmärkt, är en plats som andas historia. Här låg i slutet av 1800-talet en kuranstalt. En kuranstalt, till skillnad från en brunnsort, var en plats där man badade och använde vatten för utvärtes bruk i allehanda kurer, istället för invärtes. Kuranstalten startades av fyra Hjobor: godsägare Harald Röhss på Munkeberg, greve Gustaf Sparre på Almnäs, grosshandlare Gustaf Sjöstedt i Hjo och den då nyinflyttade provinsialläkaren Dr. Wilhelm Baggstedt. De såg potential i Hjos geografiska placering och tillgång till båttransport över till östra sidan Vättern samt tåganslutning från Hjo vidare mot Stenstorp. Det var helt enkelt relativt enkelt att ta sig till och från Hjo. Därtill var hälsobrunnar på denna tid ett mode, allra helst för överklassen, och läget vid Vättern var en förgyllande faktor. / https://www.vastsverige.com/hjo/se-och-gora/trastaden/hjo-stadspark/
På tankegången kan man gå och tänka. Det är sedan gammalt.En kväll i juni kan man sitta här, kanske? Vacker utsikt över Vättern, eller hur?
Denna stadspark är vidunderligt vacker och planerad utifrån alla möjliga och tänkbara perspektiv. Här går man gärna och njuter av utsikten över Vättern eller vitsippebackarna. Här finns soffor och grillplatser och tillgängligheten är hög. Här kan man promenera och strutta om kring i högönsklig välmåga. Loving it.
Restauranger finns det och Hotell Bellevue ligger som en tronande instegsport. Inte det mest upphetsande hotell byggnadsmässigt – bland allt detta andra fina men…..det är fint. We like it. De anordnar temadagar, luncher, har bar och restaurant och läget är fantastiskt.
Som att sova på hotell, tyckte Missen i Rhonda, Andalusien
Bo på hotell eller camping i Hjo.
Ni som brukar använda diverse appar för att boka hotell här – vi användeHotellpremien.sedå när vi behövde det. När vi rekade läget innan vi flyttade hit. Om man är medlem i Coop kan man komma undan till bra pris. Minimumstay är 2 dagar då. Det behöver man lätt. Bara ett tips. Det finns inte jättemånga hotell här men en del B&B. Vi har inte prövat dem så kan inte kommentera än. Finns säkert på Trip Advisor.
Kyrkan mitt i byn. I den bor man inte men den är öppen för kontemplation.
Campingmöjligheter finns det också. Tror man ska vara ute i tid i år med att boka övernattningar i sommar – oavsett var i Sverige. Pandemin, ni vet. Alla vågar inte åka utomlands än…… Vi behöver ju inte bry oss, liksom…….vi väntar till hösten. Tror vi.
En morgon på en camping i Tyskland, tror jag.
Småstadskänsla.
Maken och jag gick på lite upptäckarrunda häromdagen. Stannade till vid Järnhandeln. Där träffade vi på innehavaren – en Jämting som flyttade hit vid 16 år ålder och nu i 60-års ålder – berättade lite historia. Hjo var ett samhälle med alla slags näringsidkare förr. Här kunde man köpa dynamit, vapen, skor, livstycken och skoinlägg. Allt fanns. En byggd som levde. Nuförtiden lever den upp om sommaren. Då lär det vara hysteriskt med biltrafik men i september stannar livet av igen.
Inte taget i Hjo rusningstrafik…..
Här finns varken lapplisor eller trafikljus – men det verkar påkallat ändå – sommartid. Här lär vara smockfullt om somrarna. Vi får se vad det blir av det, maken och jag. Vi är nyinflyttade och vet inte så mycket mer än att våra själar har landat här. Vi tycker om det vi valt. Med hjärta och själ. Vi är kära. Inte bara i varandra utan även i Hjo. Hur bra kan det bli?
Man ska ha husvagn….
Costa del Sol
Det ligger kvar där det låg sist vi var där. Solen skiner, det regnar och är allmänt underbart. Corona där också. Sommartid önskar vi inte vara där oavsett. På tok för varmt för oss. Jag har inte tålamod att ligga stilla och sola ändå och att göra saker är vaaaaaarmt.
Detta saknar jag sååååå mycket.
Att vara där vintertid är perfekt. Egentligen från mitten september till mitten april – det är optimalt. Som kallast i slutet december och januari. Februari brukar det regna en del och sedan blir det varmt. Det är varmt inemellan också – för oss – men inte för en spanjor. De går i pälsmössa medan jag går barbent i jeanskjol. Vem är knäppast tänker vi när vi möts…….. Fniss.
Ett litet kjoltyg.
Här tar det abrupt slut.
Får spara lite till nästa gång, också. Balans det där att inte skriva så mycket så att ni inte orkar läsa – och inte skriva så lite att det blir ointressant. Tänker att både ni och jag skall roas en stund. Jag njuter av att få ”tala” med er, ska ni veta. Känner liksom en närhet till er. På någe vis.
Det är så det är.
Första sprutan fådd. Det känns bra. Öm som katten just vid sticket men det lade sig snart. Håller oss undan ändå – men andas morgonluft. Morgonluft är fint. I alla fall här.
Var rädda om varandra, er själva och er nästa. Eller nästnästa om er nästa är en elaking.
Vi ses och hörs om en vecka! På måndag skall jag unna mig fotvård – HARREGUDENADÅ vad jag kostar på mig. Skönt. Tror jag. Hoppas ni springer på en fotvårdare, ni också.
Imorgon är det lördag och jag har tvättid. Å fotvård på en måndag. De´ va´ la rolitt, då.
Det närmar sig. Inte slutet utan början. Fast ett visst slut är det, förståss. Utan slut ingen början. Har ni tänkt på det? Fast det kan ju hålla på, också. Å då blir det ju inget slut. Men början blev det. Well. Ibland tänker jag. Ibland tänker jag att jag borde låta bli att tänka. Varför fick jag då en hjärna, tänker jag? Eller vad det nu är som skvalpar innanför pannbenet. Så kan jag hålla på – i evinnerliga tider. Utan slut. Spelar roll? Apselut inte.
Det KAN vara så. Inte säkert men troligt. Fast det beror på. Jag är inte som man tror. Jag är både mer och mindre.
Hur många skruvar finns det i en låda?
Det kan man undra. I synnerhet som den lådan tömts en gång redan. Man skulle kunnat ha räknat dem alla men jag hoppade över det. Även jag har gränser. Vårt stora trädäck har många plankor. Många fästen. Många skruvar. Mycket av allt. Ett rekorderligt trädäck. Som vi levt vårt liv på. Ett väldigt bra liv.
En litet paradis får tacka för sig. Snart väntar nytt paradis!
Nu är just DET livet slut. Det kommer annat. Så har vi tänkt. Kul med äventyr i positiv anda. Mycket.
Ska vi gå hit eller dit?
Vet ni vad? Bor man i Hjo blir det nära till Falköping. Smart, va´? Jo, b´a f´att där har man Falköpings Ost. Klicka HÄRför att komma till deras hemsida. Ett paradis för ostälskare. Alltså, vilka ostar. Vilken butik!! Där är det antalet lusidorer i plånboken som avgör hur många sorter man köper. Krämig cheddar, t e x. Frossa får jag. Mest för att det är 2:dag idag. Då hallucinerar man.
Oj. Så gott. Så otroligt gott.Bild från Falköpings Osts Hemsida. Gott. Längtar.
Plåtnisse.
Det är väl jag, det. Fotograferar allt jag kommer åt. Tycker om att berätta i bilder. Bilder förstärker – om man träffar rätt. Så många bilder som jag har tagit finns det nästan alltid någon som passar till min okontrollerade text. Tiden det tar att leta är dock rätt tradig. I alla fall när timmen blir sen. När jag hittar rätt bild – då känns det som bingo. Fullträff.
En liten näpen sak
Naturen här omkring är fantastiskt vacker. Bilderna vid havet berör mig. Mäktigt att gå där. Såklart i synnerhet när det är vindstilla. Soluppgång. Solnedgång. Vad som helst bara inte blåst ihop med regn. Det går bort.
En vacker horisont. En vacker förgrund. Söderslätt. Skåne.Yttepyttesnäckor – eller jättehanden Allan?Å lite åt andra hållet, också. Vackert. Oavsett riktning.
Ännu mera bananlådor att fylla.
Det mesta som skall packas ner – som jag tror – är från köket. Så mycket pryttlar man har! Men, då!! Syns inte och märks inte när de ligger i lådor och skåp…………….ÄNDÅ har jag inte alls så mycket som man SKULLE kunna ha!!! Ni fattar. Anyway – ska man hålla på i köket så måste det finnas lite resurser. Både vad gäller kryddor, slevar och kasteroller. Köket är min verkstad. Basta.
Friterade risbollar kräver sin utrustning. Åsså ris, då´rå.
Idag packade jag ner mina sysaker. Det blir inte mycket broderat de närmaste veckorna. Varken zig-zag eller raksöm göre sig besvär. Undrar om jag skall överraska maken med en ny kostym i höst? Inser att jag har tyg för det. Vad tror ni om denna? Kan bli svårt med själva provningen – jag vill ju överraska……dessutom är ju maken en LÅNG man. Undrar om tyget räcker ändå när jag tänker efter?
En kostym för speciella tillfällen……Kanske en topp? En klänning? Grytlappar? Knästrumpor?
Vad är väl en macka?
Helt underbar, if you ask me. Förbjuden frukt, om man säger. Förbjudet bröd. 2:dag. Då får man bara bita ihop – utom vid midda´n – och invänta dagen efter. Fast det är ok. Det funkar. Inget viktras för min del. Tyvärr. Jag kompensationsäter säkert de andra dagarna. Om jag INTE kört denna 5:2-diet hade det varit illa. Nu står jag åtminstone still. På vågen, alltså.
Nybakat bröd. Inte idag. Annan dag.Sanning, tror jag.
G´natt.
Då packar jag ihop mina tentakler och ber om mitt avsked från denna natt. Resten blir raklångad och tandborstad. Det är så det blir. Imorgon väntar en frukost med Skagenröra på fröknäcke. Skulle jag tro. Eller på det nybakade brödet. Eller på vanligt brungräddat knäcke. Eller på en sked rätt i munnen. Just nu gäller det att hoppa i säng innan hungern intar moral och ståndaktighet, tar över sans och balans alldeles och sänder mig in i Skagenröreträsket för tidigt. Farligt, farligt.
Sweet dreams.
Önskar eder alla fantastiska dagar under solen. Klarblå himmel, rabarberpaj med vaniljglass och goda drömmar i denna krassa verklighet. Schas på covid och välkommen vitsippor – när ni nu behagar våga er fram.
Morsning och godbaj.
Annicka
PS. Tipsa gärna andra som kanske kan tänkas tycka om mina krumeluringar.
Hur har ni det, kära läsare? Hoppas ni håller ut och hittar goda saker att bli glad åt. Vet så väl att man måste aktivt söka alternativ. Inte mycket läggs på en bricka och serveras med champagne här i livet. Man får börja med en bricka…………..sedan får man lasta på. Eller av.
Våren på G! Kom igen, bara. Jag är beredd!!!
Solen strålar.
Hur skönt är inte detta? Ljuset, värmen, hoppet. Varm korv i bröd. På den egna verandan. Varm korv kan man äta närsomhelst. Kokt wienerkorv. I färskt korvbröd. Med stark senap. En kaffe därtill och magen tror den är på bröllop en stund. Efter några timmars arbete är det skönt att pusta – även om det är skönt att kroppsarbeta efter ett halvår av stillasittande. I princip. Vardagsmotion, helt enkelt. Som jag uppskattar så mycket. Gym i all ära, men att kratta, köra skottkärra, gräva, bära brädor…………….dä ä livet dä, se. Lite meningsfullt kämpande i lagom – gärna unset lite för stor – dos. Knas? Möjligt. Det är sådan jag är.
Funkar alltid. Man blir mätt. Man blir glad. Man vill ha en till.
Dags att dra vidare.
Precis. Ni hörde rätt. Vi tänkte att det är hög tid att utnyttja tiden som bara rinner bort – i dessa covidtider. Att bara sitta av tiden, liksom. Vänta på…….vad? Nej, nej, nej – sådant har vi inte lust med längre. Det kan hålla i sig genom hösten också med coronan och då är det lika bra att agera. NU. Så det har vi gjort lite sådär långsamt och utan större basunerande sedan i höstas. Processer att bearbeta.
Man måste inte trumpeta ut allt innan man ens vet själv. Allt tids nog!
Vi har rekognoscerat lite runtomkring i Sverige ett antal gånger. Letat plats för själarna att bo när vi inte bor hemma i Göteborg eller Spanien. Om vissa ställen har vi sagt – ALDRIG I LIVET. Andra platser har fått halvt godkänt. Några har fått helt ok. Hjo fick klart godkänt. Extra-extra speciellt klart godkänt i Hjo. Lite småkära i det samhället. Så………………..dit beger vi oss. Flyttar vår villavagn från Skåneland och hittar på något annat bus istället.
Kanske kommer vi att bo här? Vi är ju vana vid att bo minimalistic
I april går vårt flyttlass så nu håller vi på med demontering av trädäck och allt annat. Många skruvar och brädor bli´re. Bananlåda efter bananlåda med inomhuspryttlar – som är många men ändå hanterbart. Trots allt. Det var 3 000 ggr värre att flytta från det stora huset. Anyway – tror Mats dragit ut MINST 4 000 skruvar vi det här laget. Jag drog ut ungefär 200……Men jag drog i mig 2 koppar kaffe, så det jämnar ut sig.
Inte badkrukor i alla fall.
Bra med nytt syre.
Är inte rädd för förändringar – men vissa förutsättningar måste vara klara – sedan är det bara att köra. Att inte ha skulder, inte vara utlämnad till elaka människor och ha en liten slant på banken. Sedan grejar man det mesta. Hälsan, förståss – men den är alltid en förutsättning för att kunna göra vad man vill. När man kan och vill – då får man se till att greja till det, helt enkelt. Ögon som ler från hjärtat och att vara nyfiken – då brukar det ordna till sig.
Man behöver syre annars kippar man efter andan.
Söderslätt i Skåne
Fantastiskt fint. Vi har älskat det. De milslånga stränderna. Utsikten. Rapsåkrarna. Smörrebröden. Pommes frites och vitlökstjosesås från Restaurang Amalfi………………..Närheten till Köpenhamn och flyget till Spanien. Och allt annat som varit fint. Det är mycket, det.
Vi flyttar vår villavagn, helt enkelt. Fniss.
Otaliga mil har jag gått på stranden. Kilometer efter kilometer. Magiskt. Syre. Mycket syre. Grussvägarna mellan rapsfälten. Byta luft i lungorna. Njuta av det vackra. Njuta av möjligheten att ha möjligheten. Hade covid inte kommit så hade vi kanske tänkt annorlunda – men nu bejakar vi möjligheterna och lusten att ta nya steg. Livet är trots allt det som pågår nu. Livet måste levas. Inte sittas av. Välkommen Möjligheter och Lusta!
Smörrebröd på danskt rågbröd. 3 st för 85 kr. Superfräscht och gott!!!Jag är en riktig gurkinläggare, jag. Redan i somras föddes idén om Ekengrenskan. Skyndat långsamt.
Smörrebrödets lov.
Denna lilla macka som har så mycket på sig. Konstigt att den inte finns att köpa uppåt landet – vad jag vet. Hade livet varit annorlunda så hade jag kunnat öppna ett litet smörrebrödsfik någon trevlig stans. Hjo, kanske? Hmmmm. Ny fick Sickan en ny plan.
En gång drev jag en bilverkstad med 3 anställda. Fattar ni? Inte jag. Sant, dock. Kan jag laga däck kan jag laga smörrebröd, kom jag att tänka på nyss.
Smørrebrød kan kallas Danmarks nationalrätt, och är en ganska bastant smörgås, som vanligen består av en skiva grovt bröd och kompakt fullkornsbröd med en kombination av pålägg som kan varieras i det oändliga. Mängden pålägg är ofta ganska väl tilltagen och vissa typer av smørrebrød kan även utgöra huvudrätten i en måltid. Vissa smørrebrød är så populära i Danmark att de fått egna namn, till exempel Sol over Gudhjem(rågbröd, rökt sill, gräslök eller lök samt en rå äggula), Dyrlægens natmad (rågbröd, leverpastej, saltrulle, lökringar och sås) samt Stjerneskud (franskbröd, sallad, tomatskivor, panerad rödspättafilé, räkor och kaviar)./ Den lille Danske i Trelleborg
Supergott. Med en liten ölpinne till. Eller vatten, eller hallonsoda. Bara ni trivs.
Tiden har sin gång.
Vi äter sällan ute numera. På restaurang, alltså. Ikväll gjorde vi det. Det ekade nästan därinne. Mycket lite med folk. Ho-ho! Restaurang Pärlan i Beddingestrand. God mat. Härlig utsikt alldeles vid havet. Ta vägen förbi i sommar. Det är värt det.
Som sagt – tiden har sin gång. Jag har min. Sengång. Dags att natta sig. Skönt att få tänka tillbaka på en fin dag, en fin kväll och en trevlig stund med vänner. Det är sällan vi träffar någon öht numera. Trist som tusan men det skall bli ändring på det. Någongång.
Tycker om lugn. Också. Och riv. Också.
Det finns ingen självuppfyllande profetia i detta att det måste hända saker hela tiden i mitt liv. Det måste det inte. Att lägga in gurka är bland det bästa jag vet. Stillsamt. Att skriva krönika för er är också fantastiskt. Stillsamt men utmanande. Att baka bröd eller dra ur skruvar – stillsamt och trevligt. Fara och flänga – ger energi. Ett måste. Det också.Oavsett så måste det berika på något sätt. Det är det som är grejen.
Så……gå ut och berika dig med något. Det är du som vet vad som ger just dig mening. ♥
Kram, Annicka
PS. Dela gärna med dig av mina krumeluringskrönikor till andra. Ni är min förlängda arm att nå ut till fler.
PPS. Kommentera gärna om ni orkar – det är roligt att kommunicera – inte bara köra en monolog, som jag gör. Ju.
Man lär så länge man lever. Roliga saker är roligast att lära.
Lär-unge.
Jag är en sådan. Det kom jag på idag. Fortsätter zoom-möten och Eva Synnergren och alla ingredienser i digital marknadsföring.
Idag var vi en utvald skara lär-ungar. 3 st invigda.
Jag vet inte vad mina studievänner i apostlagruppen kommer att kalla sig men jag tog namnet Semmeneus. Förutom när jag är förkyld. Då byter jag namn. Per automatik.
Mina Las Bruttas – Tjejgänget som rest med mig flera gånger. Också lär-ungar. De är otroligt lättlärda…….
Fadern i vår familj var en skojfrisk herre. När jag skulle konfirmeras berättade han för mig att man måste lära sig apostlarna vid namn.
Annars skulle pastorn bli gramse på mig.
Han berättade då om Semmeneus, vars föräldrar var förkylda och täta i näsan den dagen han skulle döpas och informerade prästen om namnet de noga valt. Så när gossen skulle döpas sa han: Jag döper dig härmed till Sebbedeus.
Jag döper dig ……….
Denna förvirrande kunskap gjorde nästan att jag blev underkänd i religionshistoria och kuggad i konfirmationskunskap. Nästan ingen nattvard där. Resten är historia men det blev ungefär människa av mig också.
Blomsteryra.
I dessa tider brukar vi också kunna njuta av citronblomknoppar på Costa del Sol. Det egna citronträdet. Köpt för 25 euros på marknaden i Cala de Mijas. När vi flydde från corona-lockdown i våras tog våra kära vänner hand om det – för att rädda det från torrdöden.
Först kommer de små knopparna som bli till väldoftande blommor.
Du vackra lilla blomma. You make me happy.
Här kommer de små citronbäbisarna.
Torrdödsräddad skörd. Tack M och R. Nu lever trädet vidare i högönsklig välmåga.
Mandelblom likaså. Förunderligt vackert. Allt.
”Mandlar förekommer i två varianter, söt och bitter. Vildformen är bitter, men människan upptäckte tidigt söta varianter och började odla och förädla dem. Mandelträdet anses ursprungligen komma från västra delarna av Asien, Afghanistan och Iran, där det fortfarande växer vilt. Härifrån har mandeln brett ut sig över Europa, där det odlas långt upp i Mellaneuropa. Mandel odlas även i Kalifornien, samt i många subtropiska områden. Spanien och Italien är de största producentländerna.” Grenfoodgruppen
Lite Kalleankahastighet på talet, kanske – men det får duga….. Från i våras.
Det är nästan som att gå in i kyrkan för att se ett vackert bröllop – detta att gå in i en mandellund. Så vackert, vackert. Insekterna surrar och det doftar fantastiskt. Att få vara med om detta. Flera år i rad. Utom i år då, alltså.
Förstår ni? Skönhet och underverk.
”Mandelträdet är medelhögt med rödaktiga grenar. Blomningen sker innan bladen slagit ut och träden är vid denna period helt täckta med rosa blommor. Frukten är grågrön, tillplattad i formen och täckt med mjuka hår. Frukten är en stenfrukt. Det grågröna fruktköttet som omger stenen är tunt och oätligt. Mandlar säljs både med och utan skal. Skalet är ljusbrunt, hårt och med små hål. Det ljusgula fröet (mandeln) är omgivet av en tunn brun hinna. Mandlar är speciellt rika på E-vitamin, järn, zink, kalcium, magnesium och fibrer.” Grenfoodgruppen
Mandeln. I sina skal.
Minnenas television.
I år njuter vi av minnen och foton och gläds åt att det är en verklighet ändå – fast för andra. Man måste vara generös. Det mår man själv bra av. Missunnsamhet är inget gott drag hos en människa. Man kan vara avundsglad. Vill ha själv men unnar andra också.
TV 1 och TV 2. Samtidigt. Så sa Mats om mina nya solglasögon när jag kom hem med dem från marknaden i Marbella. 5 Euros för 2 kanaler – samtidigt. Rätt billigt.
Vi sa just det idag Mats o jag, att vi förstår så väl varför vi gjorde valet för några år sedan. Vintern i solen och sommaren i Sverige.
Solsken gör underverk med sinnet. Ljuset, ljuset, ljuset. Värme men inte ökenvarmt, då. Det är precis så bra som det låter. Pilutta dig, sa corona. Det gångna året har bjudit på annan meny – många tankar och annorlunda verklighet. Det är bara att härda ut. Stålsätta sig.
Falla platt ibland, sopa ihop sig, torka upp sig och le. Både åt publiken och de ljuspunkter som ändå finns. The show must go on.
The beautiful end.
Forrest Gump på TV och den filmen kan jag se hur många gånger som helst. Han är så himla bra, Tom Hanks. Nu gluttar jag bara lite i snedögat eftersom jag skriver detta men ändå.
Det är dags att veckla ihop sig. Borsta gaddarna och nana kudden. Mats har har tassat i säng. Lyssnar säkert på Karlavagnen.
Dags för proceduren.
Hör ni ni, ni. Jag tycker vi bestämmer oss för att i kommande vecka skall vi vara riktigt glada MINST 2 ggr om dagen. För vad som helst. Vi bestämmer ju själva vad vi blir glada åt. Låt oss göra så, så tar vi tillvara tiden. Den är verkligen dyrbar.
Hick. Oj, Så glad jag blev. Jag kan hicka.
Hej och godnatt.
PS. Om ni vill prenumerera på mina krönikor så kan ni fylla i nedanstående ruta.
Kram på er.
Annicka
PS. Kommentera eller samtala gärna med mig nedanför. Om ni vill. Trevlig kommunikation är ……..trevligt ♥.
Egentligen borde man be korkeken om ursäkt. En utomordentligt smart och användbar produkt. Inte alls korkad.
Felåt.
How do they do it?
Visste ni att 50 % av jordens produktion av kork kommer från Portugal?
Att det är ett utmärkt material för isolering – t o m som material för en husfasad?! Människan lär ha använt korken som material i över 5 000 år. Man får vara uthållig om man ska vara en korkeksskalare. Eken måste vara minst 25-30 år innan man ger sig på och skalar av för första gången. Ni förstår. Vem har tålamod att sitta där och vänta medan den växer till sig? Jag bara undrar. Ferdinand, kanske?
De är lite spretiga, korkekarna. Man känner väl igen dem med sitt krokiga växtsätt och kraftiga bark.
Maken och jag har åkt genom ändlösa skogar både i Portugal och Spanien och det är en häftig syn med dessa spretiga och numrerade träd – vilka anger ordning på vilka träd som står på tur nästa gång.
Jag trivs bättre hääääääär.
Ungefär var 9:e år skalar man bort barken från korkeken, bryter sönder den, torkar den och processar den. Barkens egen kåda fungerar som klister när korken pressas ihop i hög värme. Ut kommer stora kuber, som man sedan kan skära ner i lagom stora bitar och därefter göra den produkt man vill av den. Handväskor, kepsar och husfasader. Det är ingen åning på allt. Jag har sett hur man tillverkar och det är fascinerande. Människor kan. Vill ni läsa mer om vad man kan ha kork till så klicka här. På engelska i o f s men det känns vederhäftigt.
Lite naket kan man tycka. Så här har man gjort i generationer.Vart barkar det hän, tro?
Skulle korksuget bli alldeles väldigt stort, så kan ni klicka och titta på denna film. Only for you, ma friend. Lite coolt att lära sig nya saker, tycker jag. Man har ju inte mycket annat att göra i dessa förjolade covidtider. Förvalta tiden. Det gör vi hela dagarna och kvällarna. Sitter där och förvaltar tiden, Mats och jag. Vad kan då vara bättre än en utbildningsfilm? Eftersom jag är speciellt förtjust i Portugal och de är de är stora producenter så kommer denna film därifrån. Superintressant. Luta er tillbaka och och bered er på filmtajm. Popcorn och en påse godis och ni är hemma.
Filmtajm. Popcorn.Röda mattan till Cine Albéniz i Málaga
Framtidstro.
Har börjat ta tag i glöden för Unnadigresan igen. Kände mig lite skadeskjuten förra året med alla inställda resor pga covid och osäkerheten om vad som skall ske. Med allt. Ska jag satsa mer? Lägga ned hela hjärtat på något som ändå inte blir? Göra annat? Vad? Tiden går, jag blir äldre och det är SLÖSERI med tiden att inte använda den. Så tänker jag. Har alltid gjort. Nu har jag processat klart och reser mig ur askan likt fågel Fenix.
Jag ÄLSKAR ju det! Ju.
Färger, möjligheter, glädje och upptäckarlusta. Unnadigresan.
Uschamej, så inte roligt det var. Besvikna resenärer, besviken Annicka och en värld i upp-och-ner-läge. Resebranschen är………..lite känslig. Om man säger. När flygen ställs in och länder går in i lock-down – då reser man inte. Man reser sig inte ens.
Man får gräva där man står. Fniss. Kiviks Marknad med Syrran.
Hitta nya idéer – som är genomförbara – med de begränsningar och möjligheter som kommer att finnas. Vill gärna fortsätta med Portugal och gärna återigen Spanien. Men gräv där du står, sa en kär vän för ett tag sedan. Med så mycket tid som vi spenderar i Spanien, så borde jag fortsätta gräva efter pärlor där – Annickas Pärlor. Sa hon. Gullet. Jag har samlade uppslag, ska ni veta. En hel del förarbete är gjort. Unnadigresan har gjort några lyckade resor dit redan men det finns annat och mer att uppleva……..Nu när jag är mer varm i kläderna. Ni fattar.
Lavendel. Här kokar Eli det som skall bli lavendelolja. På gammalt maner. Tätar med deg!! Ett superutflyktsmål. Genuint.
Precis. Fortsätta hitta pärlor till er. Covid kommer att ta slut och vi kommer att börja resa igen. Of that I am sure. Gäller att inte bli skogstokig innan dess. Gäller att hitta formen och sättet – samt att få det att gå ihop sig. Det svåraste av allt. Stora pengar att utforska och våga lita på att man får leverans av det överenskomna på plats.
I en affär i Málaga. Fanns inte i min storlek men texten är jag. Loving it.
När man anordnar resor enligt paketreselagen, måste man till Kammarkollegiet ställa en bankgaranti (egna sparpengar eller hus t ex) som täcker resenärernas kostnader – OM resebyrån skulle hamna på obestånd under resans gång eller tiden innan. Varje år skall man uppge budget och antal resor. Innan jag vet om det blir något. Innan jag vet om någon vill åka med mig.
Ytterligare en T-shirt med för liten storlek men med budskap som är jag. Endast det bästa är sämst nog.
Så om jag anordnar resor på vår och höst så måste bankgarantin täcka de medel kunden köpt resan för av mig.
Det är såklart inte gratis. Banken tar ut en nätt avgift för att jag garanterar med mina egna pengar. Bra affärsidé. Att jag inte tänkte på det….Banken är ingen välgörenhetsinrättning. Om någon oförhappandes trodde det.
Man får hålla ihop både det ena och det andra i dessa tider. Alla tider, förresten.
Att resa är att leva.
Inte själva resandet i sig alltid. Jo, förresten. Hela resan. Destinationen. Hela upplevelsen. Möjligheten att lära sig nya saker. Se hur andra lever. Annan klokskap. I was born that way. Nyfiken. Häromdagen frågade jag Mats – visst är jag vanlig fast bara med lite mer energi än många andra? Jag hade precis gjort kåldolmar, knäckebröd och kålgryta. Det blev lite intensivt i några timmar.
Kåldolmar eller en resa. Upplevelser bägge båda – men olika. Kammarkollegiet behöver inte bry sig i kålfallet.
Kände att jag behövde strykas medhårs just i den stunden. Kände mig liten. Nä, sa han bara. Samtidigt log han. ♥ På torsdag ska jag fråga om han vill utveckla det lite till. Är jag inte vanlig eller har jag inte energi? Tror jag vet svaret men så här i covid-tider får man hitta på lekar för att få tiden att gå……… Vi har i alla fall varit ett par i 23 år så något vanligt rätt måtte jag ha gjort. Fniss.
I must have done something good tra-la-la-la
Kära konfirmander, sa Pastorn.
Det betydde oftast att det var slut på predikan. Min konfirmationspräst. En tvättäkta Schartauan.
En del människor säger att man får det man behöver. Att sådant kommer till en. Jo, jag tackar, jag. En semla skulle sitta bra men det kommer ingen än – vad jag kan se.
Detta skulle jag behöva. Kom till mig.
Till alla som säger att man får vad man behöver: jag kan till er säga högtidligt här och nu: Just denna stränga präst behövde inte jag. Apselut inte. Han gjorde inte gott. Verkligen inte. Han har orsakat så mycket smärta och ångest. Nedrans gubbe. Med sina domedagspredikningar, om Domens dag och agnarna skola skiljas från vetet, sparvarna skola täcka himlen på Domedagen. Gott om sparvar var det när jag gick hem från konfirmationslektionerna.
Så himla roligt var det inte då. Jag är stor flicka nu.
Så klart var jag dessutom en av agnarna. Det begrep jag ju. Jag skulle sållas bort och min familj skulle få komma till himmelen medan jag fick bli kvar. Ensam. Än idag – fastän jag är sjättifem år – vaknar jag kallsvettig ibland över att jag inte får följa med. Vart vet jag inte men jag får lik förbaskat inte följa med. Nedrans prästelände. Så. Nu var det sagt. Har väntat 50 år på att säga det. Dumma dig. Jag är lite försiktig med orden – så att jag inte får ångra något………..
Vet hut. Skrämma barn på det sättet!!!!
Kära ni, säger Annicka.
Nu är det färdigt och klart. Signed, sealed, delivered and yours. Det blir inte mer nu. Inga sparvar så långt ögat når. Inga veten, inget tvång, ingen rädsla. Bara bra saker. Och covid, förståss. En följeslagare nu för tiden.
Inga onda ögon idag. Long gone.
Idag skall jag ha visning av en fin villavagn i Grottbyn. På avstånd, ingen beröring, torkning etc etc etc. I know. Ni kan veta att jag ÄR försiktig och ansvarsfull, så behöver vi inte avhandla det något mer. Som när en väninna ringer – hostar i telefonen och ber om ursäkt och säger: Det är inte corona ♥. Vi har blivit halvt tokiga pga denna pandemi. Vi får ha överseende med varandras små pandemi-egenheter.
Lite sen i starten idag. Tänkte att en dag som denna är ändå ingen läsare vaken tidigt – förutom ni som MÅSTE vara det. Som måste uträtta något. Hatten av för er. Man kan urskulda sig hur man vill. Bara man trivs.
Opp Amaryllis! Lite trött idag. Det får man.
Julannandagsmorgon glimmar.
Tryckte bort väckarklockan klockan 04.00. Tryckte bort snoozen. Tryckte bort det mesta. Det var inte läge att gå upp. Gjorde plötsligt andra prioriteringar än de jag bestämde mig för när jag gick och lade mig. Det får jag. Kudden var för gosig för att lämna ensam.
Älskar min nya dunkudde. Så fluffig. Känslan är densamma men utseendet helt olika.
Det är nypigt ute här i Skåneland. Minus 4 c. Det är tomt runt fågelholken. Det är Älsklingen som fyller på deras kalasbord – jag bara njuter av det frenetiska livet. Allsköns fåglar. Igår såg vi en sparvhök som dök i full fart – för att ta en fågel men den kammade noll. Tyckte jag var bra – fast det tyckte inte den. Hackspetten vandrar uppför stolpen till huset – hackar runt och flyger sedan iväg. En fasanhona satt på staketet häromveckan. Igår såg vi en rödhake där. Hundratals sparvar och pilfinkar, förståss. Blåmes. Talgoxe. Gulsparv. Riktigt härligt att få vara med om livet på en holk.
En liten rödhake. Hakeröd heter nog någon som bytt efternamn.
En bidrag har jag ändå kommit med – att erbjuda fåglarna svålen från skinkan. Fint fastbundet runt en pinne vid holken……………….I
Åhhh, så gott, tänkte jag. Nähä. Tyckte inte dom. Genomregnad fläsksvåle stod inte på önskelistan. Så därmed avslutar jag min insats för fåglarnas överlevnad. Det får bli fortsatt jordnötter och solrosfrön för hela slanten – det är ju det som de älskar ändå. Mina hackade morötter ratade de helt och hållet. Inte ens skatorna lät sig smaka. Oh well. Morötter som är så nyttigt! Fläsk som är så gott!!! Ok, jag ska inte störa.
Tack och bock för mina fågelinsatser. Jag är kränkt. Kanske fåglarna också? Hmmm?
Jul i Spanien.
Hade det varit som vanligt hade vi troligen varit på utflykt idag. Helt troligt till ett växthus – där jag kan gå vilse utan att det är farligt. Kan gå i timmar. Mats brukar slå sig ned i fiket och njuta där en stund medan jag går och suktar och luktar.
En sådan hade jag. Massor med knoppar. Har inte längre. Nedrans covid.Ranunkel. Fult ord för en gudomlig blomma.
Förra året besökte vi Estepona, för en liten dagsutflykt. Fika och njutning. Vädret gudomligt skönt. Varmt i solen – lite svalare i skugga och vind. Helt perfekt. Vid den här årstiden på Costa del Sol är det inte direkt hett i luften. Varmt i solen och det prunkar och blommar överallt men det kan regna och det kan vara kallare nattetid. Ljuset däremot – ljuset. Obetalbart. Havet är runt 15-17 c.
Vinterbada gör få människor på Costa del Sol ändå – jämfört med alla som badar i 4-gradigt vatten här i Sverige…… Själva älskar vi att vattengympa i vår pool. Sicka magmuskler jag tränade upp!!! Bra kondis. Inte riktigt som nu…….
Tacka vet vi vattengympa.Gibraltar där borta i fjärran. Sett från Estepona.
De flesta fik har öppet under denna tid men tillräckligt många stänger för vintern. Behöver lite ledighet – när ska de annars ta semester? Vintrarna är trots allt inte högsäsong på samma sätt som på sommaren. Utan kaffe blir man ALDRIG i Spanien. Inte utan mat, heller.
En kaffe cortado. Espresso med en squtt mjölk i.
Hur firar vi julen i Spanien?
Vi pyntar lite lätt. Tar det väldigt piano – men såklart måste jag vispa runt i köket. Lägger i sill, gör Jansson, köttbullar och bakar vörtbröd och lussekatter. Skinkar brukar vi köpa några skivor av. Sedan improviserar vi. En dag äter vi julmat sedan är det bra. Vi äter ute ibland – libanesiskt är en favorit – sedan kan det bli vad som helst. Som tradition har Mats och jag att vi alltid tittar på Polarexpressen.
En film om att tro. Polarexpressen
Vi skapade den traditionen när vår D ( som vi var stödfamilj åt ) var hos oss. Långa Farbror´n numera eftersom han vuxit förbi Mats. Varannan veckohelg i 15 år hade vi den stora ynnesten att få följa denna Älskliga Pärla till människa – från yttepytte in i vuxenvärlden. Nu läser han på Chalmers och ringer oss varje vecka för att kolla läget. Covid gör att vi inte kan ses speciellt ofta – men han är forever ”vår”.
Härligt julfirande med goda vänner. Ute sken solen
Förra året firade vi ihop med goda vänner och hade alla sorters god mat. Solen sken ute och palmerna vajade. En lätt bris och först kaffe på den stora balkongen. Trevligt och hur mysigt som helst och så såklart ”slagsmål” vid julklappsspelet. Skämmigt men jag roffade åt mig allt som vi köpt OCH det som värdparet hade köpt……..Gick pluss, med andra ord. Generad.
Tant Roffa vann allt.
I år blev det villavagnsmys. Allt som vi önskade har stått på bordet. Inte överätit men ätit mycket och gott. Ensamma men julemys via cyberspace. Det gick också bra men det var svårt att få tag i skumtomtarna som de försökte skicka genom skärmen.
Nissarna och Polarexpressen
Framtiden är vår. Och er.
Ikväll ska vi sitta och filura lite hur vi tänker om lite allt möjligt. Vad vill vi och vad gör vi åt det. Bra med sådana avstämningar allt emellanåt. Fram tills dess skall jag röja lite bland papper, laga revbensspjäll och tja, börja tänka på vad Villavagnsbloggen ska innehålla. Den följer ju denna krönika parallellt men med mer fokus på villavagnslivet – som jag upplever det.
Snacka om att göra allt möjligt hela tiden – och samtidigt inget vettigt. Vad vet jag, vad vet jag.
Jag har precis blivit bjuden på kaffe och pepparkaka. Njutning. På radion sjunger Agnes ”Fingers crossed”.
Rätt härligt gung i den. På tal om gung – nu skall denna dam ta sig från A – B – i rätt tung-gung. Får se hur det går. Jag är ju ingen Agnes precis men lite schwung kan jag väl få till. Waila kan jag men Mats brukar titta på mig med en bekymrad min då……….. Att waila betyder egentligen jämra sig och så kan man låta när man har glömt texten. Det vet jag.
Tack för idag och för att ni läst ända hit – om ni inte har gjort det så så missar ni dessa ängkla små rader.
Ta-ta.
Annicka
Annicka Ekengren ( Måste skriva ut hela namnet för att Google ska hitta mitt namn och lägga mig högt upp på söklistan ) Förmätet men nödvändigt. Så fort jag blir världsberömd ska jag ta bort det. 🙂
https://linktr.ee/unnadigresan.se
Denna länken går till ALLA mina sidor på webben. Inte bara Unnadigresan. Klicka på, bara.
Jag finns lite överallt, verkar det som.
