Hilsen.
På väg till Montserrat – ett bergsområde utanför Barcelona – och ett levande munkkloster. Inte så att byggnaden lever, men munkarna i det, gör det. I allra högsta grad.
Slingriga vägar utmed Medelhavet. Från Vilanova i el Geltrú till Montserrat. Stopp på Mega Markt någonstans på vägen. Kultur måste möta det kommersiella. Måste ju ha kontroll på marknaden. Jämföra priser mellan Sverige och Spanien.
GPS:en – döpt till ELSA – leder rätt. ” Tag andra avfarten på Slorlrekkllfjskfmnfkfoorsjtljlkkltslg …….” Hon kan inte läsa främmande språk, vår Elsa. Ni skall höra henne. Kan absolut INGET språk och ingen gata låter som den stavas MEN det finns en karta vi följer. Den har rätt.
Där – någonstans på den slingriga vägen, där 30 km /tim råder – närmade vi oss en man i cykelmundering. Han hade alla attiraljer man skall ha när man tävlingscyklar – förutom en sak. Han hade ETT ben.
Tänk er, bergsvägar – smala och kuperade – en cyklist i snabbt tempo – med ett ben. Vänster sida var borta från höften. Cykelbyxbenet fladdrade i vinden. Högerbenet cyklade i jämn och snabb takt. Uppför. Nedför. Kraftig högersväng. Värre vänstersväng. Vi låg bakom och varken ville eller kunde köra om på flera kilometer. Det gick inte för det första, och vi vågade inte för det andra. Inte stressa, inte utsätta honom för fara.
Mållösa blev vi. Vilken viljestyrka. Vilket mod. Vilken kraft i tanke och målbild.
Vi satt tysta. Följde honom på vägen och lika mycket i tankarna.
Kan bli lite filosofisk ibland: Livet är som en adventskalender: Luckor öppnas och vi får stanna till vid bilder som visas. Har vi kraft och mod, så tar vi till oss.
Nu är husvagnsresan in på sin 4:e vecka. Semesterkänslan börjar övergå till annan. Vet inte vilken. Tankarna virvlar. Funderar på mig själv. Vem är jag när jag är som bäst? Dags att komma på det nu – i 3:e perioden av livet. En del vaknar sent…………
Van vid hårt arbete och just nu gör jag absolut INGENTING. Varken för mig själv eller för någon annan. Tror jag. Märkligt.
Saknar de mina hemma.
Den 5***** campingen vi bor på har en simhall – öppen varje dag. 3 dagar i veckan erbjuds vattengympa. Spagettihopp och languster-crawl. Har ingen aning om vad det är men jag gör det i alla fall. Håller kroppen i trim.
I måndags hade vi vattengympa. Ingår i campingavgiften och synd att avstå. Kroppen behöver en duvning varje dag numera.
En instruktris av Guds Nåde svepte in i hallen. Majngått!! Inte en gnutta fett för mycket. Inte en enda detalj var fel. Inget darr öht. Inget gäddhäng, inga celluliter, inget fluff runt magen.
Hon hoppade och skuttade omkring. Tufft tempo. INGEN GÅNG rörde sig något på hennes kropp – förutom själva kroppen. Ni förstår? Bara ansiktet. Ögonen och leendet kommunicerade.
Hon var magnifique. Gjorde alla rörelser på land medan vi något överviktiga människobarn kippade efter andan i bassängen. Alltid halvsteget efter. När hon hade gjort färdigt 3 steg till vänster och snurr med vaden – då hade vi precis börjat förstå att det var NU vi skulle sluta rörelsen innan. Man är alltid EFTER i vattnet. Vattenmotståndet har den effekten. Bland annat.
Hon var suverän på att kommunicera utan ord och entusiasmerade oss sälar helt fantastiskt.
Hur kan man ha en kropp som inte rör sig när man rör sig? Märkligt.
Enastående.
HON hade 2 ben och gjorde vad hon kunde.
HAN hade ETT ben och gjorde vad han kunde.
JAG har TVÅ ben och gör också vad jag kan. Skillnaden är att jag inte vet vilket ben jag EGENTLIGEN skall stå på, inte när och inte heller alltid varför.
Mår fint. Det gör jag. Med bena fulla med spring. All over the place.
Det är roligt att leva – då får man se hur det går.
Ciao, Annicka
www.vilanovapark.com
www.defigit.se
www.idetravel.se
www.villavagnar.com
Tack Annicka för din reseskildring. Vilka härliga upplevelser, människor och vyer.
Gillar speciellt det här;
nastående.
HON hade 2 ben och gjorde vad hon kunde.
HAN hade ETT ben och gjorde vad han kunde.
JAG har TVÅ ben och gör också vad jag kan. Skillnaden är att jag inte vet vilket ben jag EGENTLIGEN skall stå på, inte när och inte heller alltid varför.
Kram och varför inte fortsätta stå på bägge. Använd dom till att stå, gå och dansa!
Eva
Eva. Tack för feedback! Jo, om man får leva får man se….
Jag står på mina ben. Springer ibland. Dansar. Stampar takten. Ibland är de darriga – men MINA!!!
Nils Ferlin han var mager om bena, tillika om armar och hals..finns säkert på Youtube om du vill lyssna o få andra ben i synfältet.
Hur hans strof plötsligt tar plats… märkligt.
Var rädd om benen – de har långan väg att gå och gör ju att man får liksom lite utsikt över livet. Bentag.i bassäng uppmuntrar säkert livet för dem! Så simma lugnt!
Sus