Hilsen!

Fotbollstermer passar bra i dessa tider: Jag är i 3:e perioden. Väntar inte barn – det vore på gränsen till magi – även om jag som barnlös hade tyckt att det vore najs. Nej – min livscykel har nått period 3. Det blir inte fler. Varken barn eller perioder. Konstigt men fullt naturligt. Att ha klarat sig så här långt är inte alla förunnat, heller. Det finns massor med saker som jag sluppit.
Nu är det inte så att jag går omkring med dödsångest eller domedagstankar. Närå. Jag har bara insett att det jag inte gjort än blir inte gjort om jag inte sätter sprutt på AB Annicka. Det är ju inte heller så att någon serverar något på silverfat – nej man får hugga ved och spotta i nävarna själv. Jo, det är en lyx att ens tänka på att fylla livet med skojsiga saker – väldigt många får aldrig chansen. Vet ni, det känns så sprittigt spännande att göra nytt. Att göra om. Att göra rätt. Att inte fastna.

Egentligen är det konstigt vad livet ger och vad livet tar. Jag har alltid trott att jag skulle bli morsa till ett gäng glin. Att hallen skulle var full av stövlar o regnrockar och matsäcken alltid packad. Nybakade bullar o fesljummen saft. Myggspray och lappskojs. Utflykt med familjen. Scouting och alltid redo. Så blev det inte. Det faktum att det INTE blev så gör att jag nu lever ett annat sorts liv – fyllt med resor. Får se så mycket, får lära mig så mycket. Min sorg har vänts till glädje. Så kan det vara. Som en kär väninna säger: Om inte skorna passar – pröva kartongen. Ligger något i det. Det är fråga om mindset. Hur man tänker. Å andra sidan, det ligger träning och en fruktansvärd vilja att må bra, i det. Att det goda skall vinna över det onda. Glädjen till livet och det som är positivt är så mycket trevligare än det onda och tunga. Ingen går väl genom livet utan att ha smakat på smärta. Förmågan att kunna vända på det till något positivt är en outsäglig gåva. Låter som floskler och larvigt överslätande. Men jag är ett levande bevis på att det KAN funka. Jag har förstått det. Är tacksam för det. Varje dag. Faktiskt.
Undrar ni hur det känns att inse att det är mindre kvar än jag levt? Jodå. Tackar som frågar. Det känns bra. Hur känns det själv? Ibland darrar jag till av lite obehag, men det är totalt meningslöst att ifrågasätta. Astrid Lindgren har sagt en gång: Man skall leva så att man blir vän med döden. Det tog jag till mig då och jag tänker på det nu. Det ingår i livet, liksom.
Det är roligt att leva – då får man se hur det går. Det är en liten vägvisare om att välja rätt mindset. Inte katten har mitt liv varit räkmacka. Jo, såtillvida att det är jag som SKALAT räkorna och ODLAT dem innan och BAKAT brödet för det mesta. Mjölet köpte jag. Har kämpat mig till mycket. Mina segrar har inte alltid varit lättvunna. Det gör inget. Facit är rätt i vilket fall.
Till hösten blir det åka av. Om allt går vägen. Ut i Europa och kolla läget. Med husvagn. Slå sig ner i en fransk liten by, köpa färska baguetter av Monsieur Poirot, handla på torget av allt det goda från Madame Clouseau? Kanske blir det en spansk liten fiskeby ett tag? Eller varför inte Portugal? Eller Odense i Danmark? Vem vet. Dags att släppa fallskärmen och flyga. Ut i världen och se hur andra lever och gör. Lära sig nya saker. Uppleva livet i en annan form. Kanske får jag möjlighet att förmedla mina upplevelser och eventuellt få en liten försörjning på det? Göra FLUFF i Frankrike? T ex. Jag är för yvig för lilla Sverige, tänker jag ibland. Är för udda. Passar inte in i gängse tänk. Fast det är inte sant, heller. Well, vi får återkomma till det vid annat tillfälle.

Tiden går så fort, och jag måste säga att efter 50 fyllda går det bara 40 minuter på varje timme. Känns som om någon snor min tid. Om jag skall hinna med allt jag vill göra så behöver jag minst 60 år till. Därför är det dax att sajsa ner och rensa. Även hjärnan. Att skala av. Apselut INTE det roliga men däremot det som stjäl energi.
Varför skall jag ha 46 dukar , 12 uppläggningsfat och ett helt skåp fullt med krukor av alla dimensioner? Alla dessa omutifallatt-saker. Prylar. Orka. Nej. Jag jobbar på att ta bort det onödiga. Få tid att kommunicera med familj o vänner. Längtar efter det. Jag är lyckligt lottad med att ha många runtomkring mig. Familj och nära vänner som VILL umgås med mig. Det är härligt men jag måste ge mer av min tid.. Vad är viktigt, egentligen?
Ingen motsättning i det, egentligen. Att resa mycket och ändå umgås mer, menar jag. Jag tror att man får längta då och uppskatta mer. Inte ta för givet. Kvalitetstid.
Medvetna val gör livet längre. Tror jag, tra-la-la.
Vi får väl se. Den som lever lär få det. Inget är hugget i sten. Livet är ett enda stort FLUFF.
Ciao, Annicka
Hej Annicka, Så spännande det låter. Ska blir roligt att följa din väg.
Hej o tack, Eva!!! Kul om du vill följa! Hoppas det blir fler……..
Vet att även du bloggar. Massor med bra marknadsföringstips på det sociala nätet och så gör du webbsidor- tror jag prenumererar? http://www.kindbo.com
Åh underbara du!! Sitter här på balkongen i Alanya och har precis läst ditt inlägg. Varför skriver du inte en bok människa!! Du skriver skojsigt men man förstår både smärtan och glädjen…Skriv snart igen vetja!!
Kram Therèse
Ps; Maten är attans god här nere..
Therése: Tack snälla. Så kul om mina ord landar rätt. Då har en hel del smärta inte varit förgäves………..jo, man måste få knorr på saker o ting, för livet självt har knorr. Rent lustigt, rent av! Skriva en bok – I wish. Jo, jag skulle vilja. Gärna. VI får se. Så bra att du äter, förresten 🙂 – vill ju inte se dig uthungrad och spetig……if you know what I mean……
Kör , syrran, kör! Vi får väl hålla kontakten via FB om vi nu ska befinna oss på var sin sida av Europa eller på varsin sida av vårt kära klot.Önskar dig allt allt allt gott och kickar iväg dig med en sjujädrans lyckospark.
Syrran, Jag kör. Ungefär som du. Fast olika. Fast samma…….. Såklart att vi kommer att träffas mer! När du kommer hem från dina eskapader, så kanske jag landat från mina. Just nu bor vi nära och ändå ses vi sällan. Det blir bättre sedan när jag inte är hemma……det är jag övertygad om……
Annicka, här har du en följare till! Som sagt skriv en bok också
Hej Maria! Va´ kul! Så stolt jag blir. Jag känner i hela kroppen att detta med att skriva är min grej. Frågan är bara hur man får lite kulor på det. Roligt är en sak, men räkningar är inte roliga. Inte många, i alla fall……….