50 plusplusplus. År och kilo men inte size. Än.

Hilsen.

Vi snackar inte 50 grader. Vi snackar apselut inte 50 kilo.Det var typ 30 år sedan. Jo, jag var en 34:a. Det är sant och visst. Har tittat på kort. Hallegossingen, vilka söta överarmar.  Gick ju knappt att nypa i dem, ju. Tänker jag nu.

Den stora förändringen skedde när jag började äta goda frukostar o goda middagar VARJE dag och dessutom slutade röka ( den 7 oktober kl 19.53 1998 ). ÅRET då jag  träffade min Älskedosing. Mannen i mitt liv. Life changed.

När Zenit står i fokus och grodorna i Alvhem kurrar 7 ggr – det är DÅ det händer. Det är när man INTE tänker bli kär och när man tänkt gå i kloster och bli abedissa eller munk ( varför inte pröva något nytt? )  – det är DÅ man skall vara beredd på det bästa.

Jag har alltid dragits åt det omöjliga. Det som man INTE kan klara av, det som är udda, det som få vågar. Otrampad mark. Vips. Annicka räcker upp handen. Kittligt. Otäckt men en fantastisk seger att övervinna rädsla. Rutiner gillar jag, men inte när de stryper mig. Inte när det förminskar och minimerar energin och kraften. Då blir jag obstinat. Då vill jag fajtas. Då blir jag Jean d´Arc.  Är ÖVERTYGAD om att jag kommer att dö med stövlarna på. Att det är värt det. Att INGEN skall få ta min värdighet eller stjäla min stolthet. Jag hugger som en kobra. Fast en snäll kobra. En som vill kramas och hoppas på love, peace and understanding. Funkar sällan, men ändå……..

I alla fall. Av olika anledningar kom det sig att jag blev ägare till en bilverkstad med några anställda. Jag bara råkade vara där. NOT. Jag skall berätta om det en annan gång.

However, när jag väl sålt den, blev jag headhuntad till Toyota. Kunde jag driva verkstad så kunde jag väl rekonditionera bilar. 1000 ggr lättare.  Jaaaaaaa, det kunde jag väl. Jag är en formidabel jäkel på att arbeta och göra resultat. Ju slitigare desto bättre. Jag säger JA innan jag förhandlat med mig själv. Jag hade ju egen firma, så då tänkte jag att räkningarna måste betalas – det är bara att kavla upp ärmarna. Vad väntar jag på?????

Det ena gav det andra och jag blev sedan anställd som Hallvärd. Fixa bilar, köra hit o dit, rekonda, ladda batterier, sopa mattor och vara alert.  Sprang som ett jehu. Snabb har jag alltid varit. KAN ha avtagit med stigande ålder men jag blånekar om ni försöker avslöja mig.

 

Efter att ha hallvärdat ett tag blev jag anställd om bilsäljare. Vi pratar mitten 90-tal. Det var roliga tider. Då fanns det inte många kvinns i den branschen. Ojojoj, vilka förutfattade meningar jag kom att snubbla på. Ni skulle bara veta. Vilka kommentarer. Dumma o mossiga gubbar. Sorry. Jag drar inte alla över en o samma kam, men det hoppade många grodor ur många herrmunnar, vill jag lova. Nu skrattar jag åt det hjärtligt – DÅ fungerade det som tändvätska. Sälja mer o lyckas bättre. Det var det som gällde. FIKON, fick dom. Ha, ha. Rätt åt er. Ullmerkottar.

Komma sist är inte min bästa gren, så jag avancerade och sålde rätt bra. Fattade tidigt att kvinnor inte vill bli behandlade som bihang eller möbler.  Jag koncentrerade mig på dem.  En och annan man och komplett familj åkte också dit. Jag var nog ganska trevlig, tror jag. Behandlade alla med respekt och vänlighet. SERVICE heter det nu. Lyckosamt. Tjänade storkovan. Stressad som tusan av provisionen, men det gick bra. Vann alla möjliga saker. Så gick det till i den branschen, förstår ni. Ni som eventuellt tror att man automatiskt tjänar feruktansvärt mycket pengar på varje bil – ni har fel. På småbilar är marginalen inte så stor.  Nästan alltid handlar det om provision och man får procent på finansiering, extrautrustning och per såld bil.Dessutom alla dessa säljtävlingar!!! Man kan vinna mycket o bra saker. För att det skall bli något i plånboken måste man sälja som 17 ! När du sålt bra, så skall bilarna levereras. Då hinner du inte sälja. Man kan ju inte vara på 2 ställen samtidigt, ju. Så det blir ungefär varannanmånads hausse. Ja, det är stressigt. Jag tyckte det i alla fall. Ambitiös som få och kanske inte de hårdaste nyporna eller tugget. Då får man kompensera genom att springa fortare och oftare.

Ganska motarbetad av en del som tyckte att det inte var någon konst att sälja många bilar – klädd i kjol. KOMPETENS handlade det ju inte om.  Tröttsamt. Jag hade bra chefer – vilket räddade mig. De fattade grejen. I alla fall, många strider och hugg i sidan. Jag sa: om du tror att man säljer bil bara för att man har kjol: pröva själv.  Nä….. alla klär inte i kjol. Möjligtvis Sean Connery, men det är en helt annan sak. Det kostar på att bryta barriärer. Att sticka ut. Att gå in på andras domäner och inpinkat revir. Rädslor och hot mot egot kan göra även den bäste dum i tanken. Jo, det var rätt tufft men jag hade som sagt chefer som förstod att jag bidrog till nytänk.

Nåväl. Var var jag nu? Jo. En dag kommer det in en man som vill titta på en Landcruiser 100. Det är en mäktig bil. En SUV. Bjässe till utseende och bjässe i pris, men den kan ALLT.  På den tiden hade jag t o m långklänning när jag sålde bil. Kläder har ALLTID varit ett stort intresse. Jag var Annicka redan då. Varför kom jag att tänka på det? Nu? Hjärnan har börjat snurra, känner jag. Så mycket roligt jag minns.

Hursomhelst, som säljare hugger man på allt som rör sig, och jag tyckte HAN gjorde just det – så jag högg. Gotcha. För att göra en lång historia lite kortare – jag var inte expert på den modellen men jag lyckades hålla intresset uppe för bilen – trots att det inte fanns mycket information att tillgå, ingen bil att provköra, inga färgprover – N_A_D_A!! Bilen var ny som modell helt enkelt.

Min styrka inom försäljning är att jag skapar förtroende. Jag känns trygg och ärlig. Jo, det har jag hört så många gånger, så det kan jag lika gärna ta till mig. Kräng har ALDRIG varit vare sig min styrka eller mitt intresse. Jag tycker rent av illa om det. Kräng för mig är att bara ha sändarknappen på och  stänga av mottagaren. Mekaniskt gå på utan att visa intresse för personen framför. Nu är ju livet är som livet är och man gör saker mot sin vilja ibland. Jag HAR krängt – jag fick bra resultat och har i alla fall prövat men det är emot det jag står för,  så………..been there – done that but no more. Fy och bä.

HAN, ja. Vi hade otroligt trevliga samtal om allt. Han var ( är ) oerhört trevlig, intelligent som få och med en humor som fullkomligt golvar mig. Jag bemötte honom med respekt och gudarna skall veta att det i bilsäljarskrået fanns (finns) många trötta och nonchalanta……….. Mmm. Jag tycker det. Gammal nog att våga säga det t o m. Det största felet en säljare gör är att kategorisera, att sätta in i fack och behandla därefter. Snyggt klädd – vill köpa dyr bil. Klädd i jeans o skjorta – vill köpa Volvo Kombi = fattig. Jag var oskadad och hade rätt sunda värderingar, så inget av det hände. Jag sålde bilen och han fick t o m vänta i 6 månader på leverans. Det tyckte han var länge. Jag beslöt mig för att ingå i leveransen och det var ett bra beslut.

Alltså, det GÅR inte att berätta allt, men denna man är idag min MAKE. Vi träffade 1998 och gifte oss 2000. Förnyade äktenskapslöftena år 2010 och Landcruisern finns kvar. Så fin. Så bra kvalitet. Precis som jag övertygade honom om då. Man skall ALDRIG ljuga. Man blir avslöjad förr eller senare. Kvalitet står sig. Värt att satsa på. Vi satsade på varandra och jag ljuger fortfarande väldigt, väldigt lite……….

Nu, år 2014 , står vi tillsammans inför rolig förändring. Jag säger inget än, men det handlar om att våga. Att fatta att inget varar för evigt. Om man tror på evigt liv, då får man var fruktansvärt säker. Jag tror – men tvivlar i alla fall.

Det är roligt att leva – då får man se hur det går!

 

Ciao, Annicka

PS: Jag har haft superkul ikväll med att titta på alla gamla kort. Memories.