Salve säger jag – Den planerade Återkomsten.

Goddä, sa dansken i Hjo. Inte Salve.

Salve betyder ”var hälsad”. Det tänker jag är en passande start. Överger härmed ”hilsen”. Den kör jag på Villavagnsbloggen. Tror jag. Förändring av den kalibern kan tyckas våghalsigt, men mod har jag alltid haft…..galet modigt if you ask me…..  Då kan ni förstå vad SalveQuick betyder? Man säger hej snabbt som tusan eller så sätter man på ett plåster. I do it my way.

Den planerade återkomsten.

Här kommer den. Igen. Jag planerar och sedan händer något annat. Å andra sidan är inte mina skriverier något som världen inte kan leva gott utan, så det  är ändå lugnt på den fronten. Det är mest jag själv som vill men inte har kunnat eller velat få ihop något. Under en ganska lång tid nu har jag tappat lusten för skriverier helt och mina ord stannade i någon av mina hjärnhalvor. Höger, vänster eller mittemellan.  Tyckte inte om att vara i fokus, hade inget att skriva om tyckte jag, och överhuvudtaget höll mig i bakkant med det sociala. Motorn på tomgång. Det där VARFÖR gör jag det? VILL jag ? VAD ger det? VEM ger det?

Grejen är ju också den att det här med att nå ut på nätet med en blogg, krönika eller kåserier m m – det är ett tidskrävande ”jobb”. Om man ska göra det ”på riktigt” – och det vill jag alltid. Göra på riktigt.

För att bli hittad och läst i större bredd måste man ha rätt sökord, rätt struktur, rätt rubriker, rätt format på bilder, rätt namngivna, sparade i bibliotek………etc, etc, etc. Att göra det som ser ut som bara en massa text och fullt med foton – det tar ansenligt många timmar – och jag vill göra annat också. Detta ”riktiga” har liksom tagit död på flödet. Mitt tankeflöde. Det är vad jag har erkänt inför mig själv är felet. Att ”nå ut” blir liksom kontraproduktivt – det tog bort inspirationen och lusten. Bra att tänka ibland!

Så hade jag ett samtal med kunniga Eva Synnergren – vars kurser för entreprenörer som jag förkovrar mig i – där hon inspirerade mig att strunta i detta och bara skriva på. Det är bättre att nå ut och glädja färre antal läsare än att låta komplexiteten ta död på kreativiteten.

Så hon hjälpte mig att få till
Ekengrenskans hemsida på riktigt och sedan kan jag bara ösa på.  Jag tycker ju mycket om att skriva. Nu får det flöda och skvätta och ni som vill dela denna min Ekengrenskalänk – gör det mycket gärna. Jag blir glad men life goes on ändå – det är kontentan. End of trauma.

Jag var på G i juli, ju men så…….jag lade ner det och har sedan väntat in mig. Tänkte att hon kommer väl snart, Ekengrenskan. Bara låtit dagarna komma och gjort det jag verkligen önskat. Jag har gjort så mycket annat roligt härnere på vinterförvaringen på Costa del Sol och hemma också för den delen. Sytt, sytt och sytt.

Njutit av NUET. HÄRET. Donat och fixat och också suttit stilla. Övat mig på det. Jädrar, så stilla jag suttit. Tror inte jag gjort det någon gång i mitt liv tidigare. Vi pratar SITTNING MAGNUM ! I ett sträck. Flera timmar. Så mycket sitt har den gumpen och kroppen aldrig fått förut i mitt långa liv!!!  En erfarenhet rikare – mycket sitta ger ont i nacken. Tusan, vad ont jag har. Måste byta stol. Eller ge tusan i att sitta så länge.

Anyway, jag anlände till slut och nu är hon på G – Ekengrenskan. Igen.  Det spritter i en och annan ven. Ett sådant där lagomspritt – som är trivsamt. Lagomspritt för mig kan vara mycketspritt för er. Faktiskt. Same, same but different, kanske. Jag har nu raderat massor som jag skrivit tidigare – för det är inte aktuellt alls. För att det inte var flyt i mitt språk och för att det var tröööökigt för mig att läsa. Som att läsa en bruksanvisning på isländska för en elektrisk näshårsklippare. Helt ospännande och väldigt onödigt. Slöseri med er tid och även min. Sådant har vi inte råd med, hör ni!! Livet måste levas. Det pågår förfullt. I alla fall för väldigt många av oss. Bless you all som kämpar.

• Klart. Slut. I am back. I princip. Lite ringrostig men det finns bot för det. Heter Övning.

Trivs i lilla staden Hjo

Mysig plats. Riktigt, riktigt mysig. Lagom stor och det finns det mesta man behöver. Det man inte behöver – ! – finns i Skövde och dit går det både buss och bil…. Vi stortrivs !

• Biblioteket i Hjo är en höjdare. Nyrenoverat.  Mycket att välja på och en stund i fåtöljerna med en tidning och snarkningen är ett faktum. Guuuu, så skönt man sitter där i lugn och ro!
• En liten biograf har vi också. Nu är vi medlemmar i Biografföreningen gubevars. Gulligt . Då får man sälja biljetter, hålla ordning på alla stillsamma Hjobor och se bio gratis. Klarar t o m jag.  Riktigt VIP-igt, förstår ni. Vi har sett flera filmer och det är redigt mysigt. Stor salong och man kan köpa popcorn och godis och biljettpriset för en biokväll är 110 riksdaler.
• Hamnen är härlig och Mats känner nästan varenda herre i centrum. Hamnkapten, ångbåtsansvarig, gräsklippare och hundpassare. Tror en och annan dam pratar också. Han tar sina cykelturer ner och kollar läget. Jag har jag jobbat ju så mina velocipedutflykter är färre.  Dessutom tycker jag om att GÅ. Långt, gärna. Inte för långt – men mycket långt. Hellre.

  

  

  Och så har vi Stadsparken med sin grönska. Där äter vi frukost när vi kan ( sommartid, såklart ) och njuter av det glittriga vattnet. Vilka mysiga stunder. Gudomliga i sin enkelhet och välsignat sköna. Solglitter och morgonvärme ihop med stilla vågor………åsså älskat sällskap och nykokt kaffe med kärleksfullt bredda mackor.

 

Ett spa – Spa for Hjo – vad annars – finns det i detta lilla samhälle på dryga 9000 invånare – med bassäng med 33 c vatten. För att inte tala om den gratisa och sommaröppna simanläggningen nere i Hamnen – Guldkroksbadet. Hur skönt är inte detta? Man kan utöva vinterbad också – det finns många entusiaster – men vi hör inte till dem. Inte alls. Otänkbart, faktiskt. Eller, jag kan nog tänka mig det om belöningen är större än olusten att bada.

Än så länge har ingen givit mig något förslag som skulle ändra min hållning till kallt vinterbadsrus.

Villavagnar och en härlig sommar.

Ljuvlig kombination. Jag har fått möjligheten att jobba mer på Morgan Nyman AB och mina villavagnar  (snart 10 år nu sedan vi först träffades på TUR-mässan i Göteborg! ). Anyway,  på plats på anläggningen i Stenstorp. 9 mil t o r  med bil. Hållit i mässarrangemang, sålt en och annan villavagn/fritidshus och umgåtts med go´a kolleger – som jag i princip aldrig träffar annars. Bara via intörrnättet. Det har varit riktigt, riktigt härligt. Lite mer kontinuitet att kunna vara på plats. Digital nomad i all ära men man missar mycket vad som händer i det dagliga flytet. Impulser, skratt, samtal, influenser etc etc etc. Tacksam för möjligheten. Mycket.

En fantastisk sommar för vår del rent vädermässigt – den bästa på länge. T o m jordbrukarna var nöjda med skörden och nederbörd i rätt tid osv. Viktigt att vi kan få mat på bordet. Har husmorat mig otroligt mycket. För att jag kan. För att jag vill. För att jag vilar när jag gör saker som blir något vettigt. Att producera är liksom min grej.

Någon svampplockning blev det inte. Heller.  Röda vinbär från gulliga grannar – som blev gelé. Inte grannarna då utan vinbären. Bara förtydligar. Däremot lingonplockning ( ur burkar från tanterna på torget i Hjo ) och Västeråsgurkor i mångfald för inläggning. I like. Mats like. T o m en rediger bytta med blåbär köpte jag och – vips blev det blåbärssylt. Såååååå gott. Inte egenplockade bär alltså – men annanplockade. Rensade. Inte ett enda myggbett fick jag, heller. Värt varenda krona.

Unnadigresan i september.

Mina fina resenärer. Alla som åkte med mig. Så rara, så positiva, så vänliga. Humoristiska, tacksamma, tålmodiga. 7 nätter och 8 dagar i Portugal och Douro. Det blev det i september-22. Som även de väntat i över 2 år pga den förjolade pandemin. Och i maj – men den resan har jag skrivit om. Återkommer igen om den. Oavsett. Fantastiska människor att göra roliga saker med. Alla ni. Människor jag inte känner sedan innan. Människor som förlitar sig på att jag skall leverera.  Kommer att skriva om den resan i nästa krönika.  Fler bilder. Just you wait.

Vinterförvaring.

Jepp. Det blev så dags. Äntligen. Nästan ganska ok med vintern hemma – eller nä, jag tar tillbaka det – det är som det är med vintern förståss men MÖRKRET!!! Inte tycka om alls. Stämningsfullt i december men sedan försvinner det myset raskt. Här nere skiner solen oftast och det blir mörkt vid 8-tiden på kvällen.  Man kan utnyttja dagarna och njuta så länge. Just precis när jag sitter här och skriver är klockan 18.00 och det är 23 c ute. Ljummet. Tonfisk, bröd doppat i olivolja och lite salt och så oliver köpta i Saluhallen i Málaga. Närmare jordiskt paradis än så är svårt att komma. Ingen lagad middag idag. Mätta och belåtna.

Vi lever som vanligt tackom och lovom – fast det är skönare väder och fler blommor att titta på. Vi kan sitta ute, gå promenader, sy, sticka, bygga dörrposter, måla väggar och tapetsera om. Vi gör det i den takt vi själva vill. Skidtävlingar på TV och sömnad oppanpå det. Lite hur som, helt enkelt. Ett ljuvligt liv. Jo. Saknar nära och kära. Man förlorar en del av det sociala hemma när man gör som vi och åker iväg så här länge. Å andra sidan har vi Radio Skaraborg skvalandes hela dagarna, så vi vet precis vad som händer i korsningen mellan Skara och Varnhem, heller var det nu var det var ruschligt.  Åsså har vi vänner här. Kära sådana. Här också.

Hör ni. Det slutar tvärt här. Jag tänker att det får vara bra så.  Det blir som en dagbok det här. Jag vet vad JAG har gjort, åtminstone. Åtminstone en som läser detta långa. Jag är på väg tillbaka – för att fortsätta leva faderullan tjo-hej. Mer medveten om vad jag gör och vill – för att vara den bästa Annicka – även i mina egna kritiska ögon.

Det är viktigt att trivas med sig själv. Gör det. Rekommenderas. Jätterekommenderas.♥

Annicka 

unnadigresan.se
Ekengrenskan.se
Villavagnbloggen.se