Husvagn och resor på 4 hjul

Hilsen.

Nedräkningen har börjat. Dags att skärpa till sig. Efter snart 4 månader på superresa i husvagn på Iberiska halvön är det dags att förflytta sig mot fäderneslandet i norr. Det har vi ju egentligen gjort hela tiden. Om man tänker efter. Allt har en början och ett slut.

Vi har kommit in i en ny och lite svalare klimatzon sedan vi lämnade södra Portugal. Inte så att någon direkt kyla anfallit oss, men några grader neråt, det känns. Ändå är det fullt drag på blomster och blader här. Såg en hel allé med tulpanträd idag – vita och skira. Vackert.

Vi har dragit oss upp mot Lissabon och tagit in på en camping nära Cascais. Området heter Guincho. Alldeles vid havet. Vi hör vågorna brusa och – för den delen – dåna. Mest nattetid. Vi vaggas till sömns av vågorna. Poetiskt, på något vis. På campingområdet finns en hel by med villavagnar – förståss – som det varit på nästan alla campingar vi bott på. Några vintercampare här i husbil och husvagn, men betydligt fler var det nere i Lagos. Klimatet styr, så är det. Man vill åt värmen.

I Portugal finns en egen organisation för campingar som heter Orbitur. De har ungefär samma upplägg överallt. Mycket vänlig personal. Bra service. Här finns restaurang och en liten affär för det nödvändigaste. Färskt bröd på morgonen, t ex. Swimmingpool och aktiviteter. Det är en naturcamping, kan man kalla det för. Massor med vindpinade pinjeträd – som lagt sig lite hur som helst – så att få plats med husvagn och bil var trickigt. Minst sagt. Träden är i vägen, helt enkelt. Man får inte såga ner träden p g a att sanden blåser bort. Blir lite konstigt – för just att man kan ställa upp sin husvagn är just själva grejen……liksom. Tält får plats men vi har i så fall bara just förtältet och bara DET kan man ju inte sätta upp utan vagn. Det skulle se ut……

Just nu sitter vi och surfar i ett rum där det finns internet. Man kan inte köpa internet på denna camping – man får gratis tillgång om man håller sig nära restaurangen – så att surfa från husvagnen är inte att tänka på – om man inte hittar en plats att stå nära. Lite meckigt, men det fungerar. Plusset är att det är bra hastighet så det går fint att ladda foton m m. DET är annars mitt enda problem på resan – att det kan vara så bökigt med att göra mina blogginlägg. OM nätet går ner – vilket det gör ibland och dessemellan ofta – då sitter jag i hissen med det jag skulle sparat på min hemsida – och en del går förlorat. Då svär jag. Fula ord.

Jag måste säga att Portugal vinner för varje dag. Det ÄR trevligt här. Folk i allmänhet är synnerligen hjälpsamma. Vi har åkt både lokalbuss, portugisiskt pågatåg, regionaltåg, metro, spårvagn och taxi.

Vi har varit i Lissabon och åkt s k Hop On – Hop Off. Ett smart sätt att se det mesta. Lissabon imponerar. Mäktigt. Vi åt lunch nere vid kajstråken. Fullt med folk. Karneval på gång. Alla utklädda. En lokal fest för den här regionen.
I förrgår tog vi oss till staden Porto – som ligger ca 25 mil nordväst om Lissabon. Vi beställde en taxi till i går morse, som tog oss till tågstationen i Cascais – en vådlig färd på ca 12 minuter. Portugiserna kör ruskigt fort och kör om där man inte borde. DET har vi blivit varse alltför många gånger under den här resan. De chansar hej vilt och räknar med att övrig trafik hjälper till att genomföra omkörningen. Gulp ibland.

Vi tog pendeln till Lissabon – en resa på ca 45 minuter, därefter en metrofärd med 3 byten och sedan var vi på Santa Apolonia Tågstation, där vi hoppade på regionaltåget till Porto. Det tog ca 3.5 timmar till dit. Rent och snyggt inne i vagnen, men den såg ganska maläten ut på utsidan.

Mycket intressant att följa landskapet genom tågfönstret. Då får man se hur det ser ut EGENTLIGEN. Inga tillrättalagda fasader. Det är en stor blandning på husen här. En del är så fina och målade och välputsade. Andra har tappat både det ena och det andra. Mycket vanligt att man målar husen i glada färger. En hel del hus har framsidor klädda med kakel. Många tomma GAMLA byggnader här och var. Så var det i Spanien också. Det kostar väl att plocka ner och den kostnaden vill väl ingen ta. Inte måste man heller, verkar det som. Vet inte alls hur det är och varför det är, bara noterar det jag ser.

Om man undrar vart storkarna har tagit vägen, så kan jag meddela att de bor i Spanien och Portugal. Vi har sett ett mångtal här på resan. De bygger sina bon på allt som är högt. Flera våningar ibland. På de stora kraftledningarna som förser landet med el, där bygger de t ex sina bon. Tydligen är det så att man medvetet bygger plattor på elstolpar o liknande – för att familjen Stork skall kunna slå sig ned. Man värnar om dessa fåglar. Idag såg vi ett 7 våningar högt ”storkhus”. Det ser vansinnigt roligt ut. Mitt inne i städerna – på höga skorstenar – som förmodligen är ur funktion – där tronar också deras bon. På toppen av gamla torkade palmer – där bor de. De bor i stort sett överallt! Han och hon.

Faro är en gammal hamnstad och det är nog den stad jag tyckte bäst om av alla vi besökt.   Å där ljög jag. Har tyckt om så många städer och platser utmed resan. Mina kriterier är alltid – skulle jag kunna bo här? Om jag svarar JA då – då gillar jag platsen extra. Wherever I lay my hat, you know……

Rolig och med stor puls – det är Porto det. Den är ruffig – i många delar – som VI uppfattar – men inte som portugiserna tycker. Man har det man har. Med det sköna vädret så är man nog ute mycket.

ALLA dricker kaffe. Det är gott. Riktigt välsmakande. Bakverken är delikata och smakar mumma. Att fika är en kult. Det finns ett café absolut ÖVERALLT. Även där det INTE går. En prång i väggen, 6 stolar, och en bardisk. Man slinker in på en kaffe. En espresso. Kostar ungefär 45 cent. Under 5 kr. Vill man ha en kaka till börjar det bli dyrt. Då är man uppe i 1 Euro. ( OBS: Ironi ). Vi slank in på ett ställe igår och tog 2 kaffe o varsitt rejält bakverk. Det ena som en jätte-Berlinermunk med massor med florsocker på och vaniljgötta inuti. Jag såg ut som en jultomte i ansiktet och den svarta handväskan blev vitpudrad. Den andra läckerbiten var en äpplebakelse med skivade äpplen, söt glasyr och kanel – på wienerbrödsdeg. Majgadd. Hela kalaset kostade 2.45 Euro. Tillsammans.

Det är trångbott och husen är smala. Nu pratar vi i hamnkvarteren och den gamla sta´n. Det finns vanliga hyreshus också – i den nyare delen av Porto. När vi gick till hotellet vi bokat, när atågstationen, blev vi aningen oroliga. Med våra ögon mätt såg det skumraskigt ut. Vi tittade på varandra och tänkte. Samtidigt fanns det liv och rörelse och det låg små lokala restauranger överallt så vi knatade på.

Vi hade fel i allt. Det var ett supermysigt litet hotell, nyrenoverat och en personal som ville hur väl som helst. Fina och rena rum, gemytligt och trivsamt. Vilket kalashotell. Rekommenderas.

Vi promenerade runt och tog en bit mat nere vid kajen, tog sedan en guidad tur på Sandemans – ett av alla portvinsförädlare. Gott och gott och jättegott. Lite på kanelen blir man, men vi tog en långpromenad sedan och då gick ångorna bort. Sandeman startade 1790 av en engelsman – såklart – som flyttade till Porto för att göra affärer. Han lyckades bra och skapade ett imperium – som inte längre är kvar i familjeägo – ett konsortium har köpt upp det. Där och då tänkte jag inte på så mycket annat än själva portvinet – som är underskattat. Skall börja överskatta det fr o m nu, tänkte jag.
Har läst många böcker i vilka den gamla damen tar sig ett glas portvin innan sängdax. Kan bli jag…..Man får ju inte glömma sherryn, heller. Den var ju tämligen god. Jättegod. Hur skall detta gå?

På tal om det: dags att titta sig i spegeln och fundera på om kroppen tål en beskådning. Inte så att jag skall springa i kroppsstrumpa i hemstaden, men viss kontroll skall till ändå. Det blir lagom dags för den årliga läkarkontrollen med test av kroppstillståndet i diverse mjukdelar inuti min kroppsboning t ex.

Tandhygienisten skall väl ta sig en titt mellan gomseglet och tycka att det ser lika bra ut som vanligt. Helst.
Frissan är den som få först besök. Nu är det Trollet Plupp som kommit fram i mig. Jovars, jag har en frilla som tillåter viss tilltufsning medelst egen sax och med lite vax/lera/mousse på det, så ser ingen om det är missväxt eller ej. Frisyren är det MINSTA problemet. Det är resten av kroppen – som håret sitter på. Sanningens timma.

Jag längtar efter de våra. Familjen och vännerna. Kram till er alla. Stor.

4 månader har gått jättefort – sett i backspegeln. Vi har över 3 000 km kvar att färdas innan vi tar mark.

Vi lunkar på. Inga chanstagningar. Lugnt o sansat. Sluta cirkeln.

http://www.orbitur.com/campsite-orbitur-guincho
http://www.gooporto.com/porto-sights/porto-top-10.html
http://www.yoursguesthouse.com/

www.defigit.se

www.villavagnar.com

www.idetravel.se

 

 

Hilsen.

Våren avancerar här i Portugal. Nu är det svensk försommar, om man jämför. Det blommar överallt och allt som vi har i krukväxter hemma – det växer längs med promenadvägen.

Det börjar krylla av nyanlända husbilar och husvagnar. Folk går med sina kartor i handen – kartor som visar vilka platser man kan välja – och går sedan tillbaka till receptionen och pixar plats. Det gäller att hitta en plats som tillåter solen att lysa fritt, en plats som är stor nog för det egna ekipaget, en plats som inte sluttar åt fel håll in case of rain, t ex. Man vill ju helst inte ha ett mindre hav i förtältet. Många små detaljer som skall stämma.

Tog en långpromenad idag – över stock och sten. In bland olivlundar och blommande mandelträdsängar. Linne och jeanskjol – standardklädsel denna vinter. Gick omkring och njöt storligen. Äntligen. Får dock erkännas: jag blev ingen bättre människa när vi kom in i Portugal. Hade lovat mig själv det – jag blev sämre, helt enkelt. Måste vara något i dricksvattnet. Hade tänkt mig dagliga kraftpromenader men av det blev INTET! Hur kan man ha så fel? Vet inte; jag läser hellre, gör mina smycken hellre, lagar mat hellre, dammsuger o fejar hellre, tvättar hellre, bloggar hellre – JAG GÖR ALLT ANNAT HELLRE. Det var inte så det var tänkt, för det är si som så att denna kropp, med tillhörande hjärna, trivs oerhört mycket bättre med sig själv om den är i rörelse. Säkert. I know. En märkbar skillnad. Självkänslan och guvetva blir påverkat av att jag är stilla. Ändå gör jag inget åt det. Ibland. Hur dum kan man vara på en skala?

Jag säger som Anders Bagge i Idol ”Så här är det” och så levererar han sanningen. Så……..så här är det: jag trivs bäst o-fet och gådd än mullig och stillasittande. Vi är olika och jag är det absolut. I en husvagn, i synnerhet när det är lite murket väder eller för mycket solsken eller vad som helst – då är det lätt att götta in sig i soffan och bli kvar där. Jag lever inte så hemma alls – längesedan jag göttade in mig i en soffa och bara läste – och inser att vardagsmotionen är rätt riklig i mitt vanliga liv. Jag sitter inte så mycket still – men här och nu……det var värst vad denna kropp stannat upp. Får väl tänka att hjärnan och själen har fått må bra ett tag – men nu är det slut med det. Ut och marsch-pannkaka-dig, människa! Jag började egentligen i förrgår, men sedan kom jag av mig. Idag kom jag på mig.

Vi har gjort 2 st besök på Toyota-verkstäder under denna resa. Åtgärder i förebyggande syfte. Man måste se om sitt hus, ni vet. Ett besök i Spanien, La Nucia, nära Benidorm och ett här i Portugal, i Portemão, 25 km från Lagos, där vi befinner oss nu. Heder och tack. Superbra service. Billigt och välgjort – på förstklassiga verkstäder. Långt under halva priset mot hemma, det skall erkännas. Vi har talat med flera personer utmed resan, som gör service o reparationer på sina bilar på resan – hellre än hemma. Reservdelar har kommit inom 24 timmar och vi har fått lånebil och all kommunikation på engelska. Helt suveränt. Bravo. Så nu vet ni det – ni som undrar om det funkar – JA, det gör det. Kan inte svara för alla bilmärken, men de vanligaste funkar galant. Har vi hört och dessutom upplevt själva. Kan ju kännas tryggt om behovet skulle uppstå.

Vi får inte in någon TV-signal på denna camping. Har nog nämnt det tidigare, men alla läser ju inte allt jag skriver och få av er kommer nog ihåg, ändå. Knappt jag. Har inte parabol, utan en vanlig sådan där antenn som man skjuter upp och snurrar tills det blir TV-signal. Jag har snurrat mig fullkomligt åksjuk, men signal får vi inte ändå. Står 2 stora eukalyptusträd på vår plats – och det är nog någonstans där i ångorna som TV-signalerna försvinner. Vi tittar på nätet istället. Ser nyheterna i efterskott och följer en del serier. Funkar bra. Kommer ihåg, då – på den tiden – i Quarteira – att Portugal har teckenspråksöversättning på nyhets- och nöjeskanaler. Det ni !

Radion är på hela dagarna vi är ”hemma” och det är portugisiska kanaler som gäller. Inga engelska, som på Solkusten. Portugisiskan är ett vackert språk, tycker jag. En blandning av alla möjliga, låter det som. Minst 1000 ord härstammar från arabiskan enligt en tidning jag läste häromdagen. Inte konstigt med tanke på att både Spanien och Portugal låg under arabiskt styre. Här har tydligen härskat både germaner, puner, romare, araber m fl. Portugal delade politik med Spanien under en tid och många härförare slogs om att få härska i landet.
Om man har varit i t ex Tunisien, så känner man igen sig lite vad gäller utseende på hus o liknande. En stil som påminner. De flesta husen är vita men man tycker om starka färger, t ex runt fönster eller dörrar. Knallgult, kungsblått, limegrönt, mörkrosa, orange…………och så det kritvita runtomkring. Det ser fint ut.

Finns gott om fiskrestauranger här men fisken är INTE billig, här heller. Inte längre. Inte som förr. Att äta fisk på restaurang är dyrare än att äta kött, som jag har märkt. Går man in i en fiskaffär och tittar på utbudet kan man bli riktigt rädd. Fula fiskar. De som ligger på is, menar jag. Huvvaligen, så de ser ut. Smakar gott, förståss.
En dagens lunch – på en restaurang – kostar från 6 Euro till 10 Euro, inklusive dryck. Hoppar man in på ett fik, kan man få soppa för 3 Euro. Att fika är oslagbart billigt: 2 espresso och 2 bakelser kostar t ex 1.50 Euro. Att beställa vin till maten är mycket billigt. En flaska kostar kanske 6-7-8 Euro.

Här på campingen har man en restaurang och en pub, bl a. Här ordnas trevliga kvällar med sång o musik. Nästa vecka är det Brasilien-karneval. Då är vi inte här, men trevligt är det likväl. För en riklig buffé med både varmt o kallt o efterrätt betalar man 13 Euro. Ett glas vin i baren ( till bredden fullt ) kostar 2 Euro och en pint med öl kostar samma. Då har man råd med 2. Inte av varje, men av en sort. Den andre får dricka det ena och den ena får dricka det andra. Ni fattar.

Svenska kronan har tappat en del under vår resa och vi räknar ungefär med att 1 Euro = 10 kr. Det är strax under, men ungefär. Engelsmännen jublar, för deras pund har blivit starkare. Det är bra läge för dem att köpa hus nu, när deras valuta är så stark. Jag har skrivit om det tidigare – men det finns gott om engelsmän överallt där det är gott att bo. Verkar det som. Väl bekomme.
På tal om det – jo, det är allt en hel del hus till salu här. Det står ” SE VENDE ” på en hel del hus och balkonger. Det är få tomma husskal, men man förstår att fastighetsmarknaden är tuff. Pratade med en kvinna från Skottland igår, och hon och maken bor i södra Frankrike, sedan några år. De vill egentligen sälja det och flytta till Portugal och hyra ett hus, men hon säger att det är jättesvårt att sälja huset i Frankrike. Det instabila läget runt om i världen och den dåliga ekonomin i många länder får den här effekten. Människor har inte pengar – och OM de har, så håller de i dem.

Vi har också gjort ytterligare en biltur runt södra Portugal. Åkt dit näsan pekat. Tittat på natur och omgivningar. Sett otaliga korkekar, storkar och storkbon, mandelblom, getter och hisnande utsikter.
En dramatisk natur på många ställen. Jorden är röd eller orange. Eroderar lätt – det ser man tydligt. Stora bergsområden, fast inte så höga men täckta med azaleabuskar. Inte i blom än, men kan tänka
mig vilken syn när det väl är dags.

Vi såg många övervintrande surfers, som tillbringar all tid i vattnet. Bor sina VW-bussar eller Ford Transitar. Lätt igenkänningsbara. Oftast killar. Solbrända, solblekt hår och våtdräkter. Man kan leva billigt här och då väljer man inte vår typ av lyxliv. Lite mer scouting och inte så stora krav på alla bekvämligheter. Världens finaste stränder och de bästa surfmöjligheterna. Förstår att det för den lystne är ett Paradis här. Vädret varmt och skönt hela året. Inte svårt att förstå. Det ÄR vackert med snö. Jag tycker också det men den här typen av klimat känns så mycket vänligare.

På lördag är det marknad i Lagos igen. Gillar att gå på sådana. Var där förra lördagen, men såg mig inte mätt. Älskar folklivet och är så nyfiken på vad som finns och hur folk gör och lever.

På söndag sticker vi mot Lissabon. Spännande.

Inte en semla så långt ögat kan nå. Ser alla läskande bilder på FB. Oh, well. Vad kan man göra? Man KAN baka själv – jag tog med både kardemumma och mandelmassa. Vi har riktig ugn i husvagnen, så omöjligt är det inte. Hmmm. Nu blev jag lysten på det. Får ju bryta vanan att äta portugisiska bakelser dagarna i ända – även om de är fantastiskt goda.

Tänker på grannparet intill – från England:
Vi låg ett gäng och solade i solstolar vid poolen idag. Hon bad honom gå och köpa en smörgås i butiken.
Han kom tillbaka med en påse. Lade påsen intill hustrun och sa:
I am getting tired of the fact they don´t ever have any other sandwich but cheese & ham so I took 2 ham & cheese instead.
I hope you don’t mind…….

Man får förnya sig.

Ciao,
Annicka

www.defigit.se

www.villavagnar.com

www.idetravel.se

Hilsen.

Portugal är ett frejdigt land. Trivs mycket här. Vi trivdes alldeles väldigt mycket i Spanien också. Inte tu tal om det men nu är vi ju här och inte där. Ni fattar. Portugiserna är mycket vänliga och hjälpsamma. Positiva människor. Faktiskt upplever vi att de kanske är än mer positiva än spanjorerna? Inte så blasé som på Solkusten. Inte bli upprörd nu – det blir lite köra-alla-över-en-kam när man skriver så när, men det får bli så. Allt är ju inte hugget i sten, men ni får sila det jag skriver. Lägg till och ta bort så blir det väl lagom. Jag äger inte sanningen – jag bara tycker. I vilket fall: Portugiser kan i allmänhet engelska. Bra engelska. Tur, för vi kan inte portugisiska och de kan inte svenska. Björklund glömde.

Snart har vi övervintrat i 2 veckor i detta fagra land. Våren gör krumsprång varje dag. Det är så vackert med alla blomster och blader. Jag kan inte se mig mätt på alla blommande mimosaträd. Intensivt gult och doftande. Mandelträdens blommor får mig att gå ner i spagat. Kan bli svårt att komma upp. Ring Poolia.

Vi har haft lite kyligare väder den senaste veckan. Kyligare i våra ögon. Svettigt i era. Efter 3 månaders bortavaro från den svenska vintern, har våra kroppstermometrar ställt om. Jag, som ALDRIG fryser i stort sett, huttrar när solen inte är framme. Brukat säga att det är min kroppshydda som skyddar mig från att frysa, men jag har samma kropp nu som innan jag åkte – inte jättemånga fler kilon än då – men jag känner skillnaden. Det var lättare att åka från kylan till värmen än tvärtom.

Imorse var det +4 c när vi vaknade. Det rättade till sig under dagen. Riktigt hett i solen, men svensksommarvarmt i skuggan. Tröja på. Det har ALDRIG varit så kallt någon gång de senaste åren, sa servicemannen på Toyota. Antingen charmar han oss eller så är det så.

Lämnade in bilen på verkstad idag. Byte av kablage för belysningen på husvagn – bil. Bra att allt funkar när vi skall hemåt. Varit glappkontakt från och till ett tag. Maken tänkte göra det själv, men avstod i sista stund. Vill ju inte bli sittande med en kabel över och en blinkers som går på när man sprutar spolarvätska……… if worse comes to worst. Vi bokade tid på Toyota och fick lånebil och begav oss till det stora affärscentrat i Portemão, för att fördriva tiden. Det är ett stort och snyggt affärscentrum – men eftersom vädret brukar vara varmt året runt – så ligger det liksom ute fast inne. Idag var det kallt där inne-ute. Det är liksom byggt lite som en arena. I flera plan med parkeringsgarage i flera våningar i botten.  I mitten ligger restauranger och rulltrappor och annat – ute. Runtom ligger butiker. Inne. Fast dörrarna öppna. Då blir det ute ändå. I våra ögon.

Jag har sandaletter och inga strumpor – har haft det hela tiden sedan november – vilket ger mig blickar av förundran. Alien? Bara dum? Undrar själv ibland, men det har inget med sandaletterna att göra. Promise. Eventuellt återkommer vi till det vid tillfälle.

Över huvudtaget, både Spanien och Portugal har butiker som är ganska kyliga och mörka. INTE i stora affärscentra – där är det ljust – men ibland kallt – men i städerna och samhällena. Ibland tror man inte att det är öppet – men vid närmare inspektion ser man att det är bara att kliva in. Lite ovanligt för oss – och inser att vi är bortskämda med rumsvärme överallt och en ljussättning som i kyrkan på julottan.

Här i Portugal är klockan 1 timme före Sverige. I ett modernt hem, till vilket husvagnen räknas, finns åtskilliga attiraljer med klockfunktion. Jag har ställt om min armbandsklocka – vilken jag inte ens använder längre – vem bryr som om tiden när man är ledig? Har inte brytt mig om att ställa om väckarklockan, för vem bryr sig om väckarklocka när man är ledig? Mobilklockan har jag ställt om – någon jäkla ordning måste det vara i ett hem. Datorklockan är inte heller omställd, för jag kan ju titta på min mobilklocka. Ni fattar. Kaos. Jag har ingen aning om vad klockan är när den är. Inte vet jag heller VAR den är VAD och inte ens VARFÖR. Har lärt mig att klockan är 2 timmar före i Finland – om man jämför med här i Portugal – men jag har ju inte ställt om alla klockor, så det är ett rent hilvitta att veta när man har försovit sig. I vilket land har jag försovit mig i så fall?  Förstår ni vidden av problem?

Vi har varit på en hel del utflykter här i södra Portugal. Riktigt trevligt och lärorikt. Vi fick tips från receptionisten på campingen om vart vi skulle åka. Vi är intresserade av att gå på lokala marknader, så vi fick tips om staden Silves. Vi åkte dit. Ingen marknad just den dagen MEN det skulle finnas en någon mil bort i San Bartolomeu de Messines. Det gjorde det. En RIKTIG marknad, dit lokalbefolkningen går. Hade vi velat köpa en kakadua eller 4 gässlingar, då hade vi kunnat det, där. Höns? Duvor? Varför inte kaniner? Där fanns allt. Plastdunkar o skålar, pyjamasar och gröna kalsingar med lila bård, fåglar i burar, korvar i alla möjliga smaker, tofflor, saltad långa, överkast, korköppnare och oliver. Röken stod tät. I mitten på marknadsfältet, stod 2 herrar och grillade kyckling till restaurangens hungriga gäster. Folk åt och njöt. Man friterade FARTURAS – släkting till ungerska langos, spanska churros och amerikanska donuts.  Doppade i strösocker och kanel. Folk åt och såg glada ut. Vi hade svältdag, så vi dreglade bara. 5:2, ni vet. Det var en riktigt, riktigt kul dag.                                                                Inte långt från marknaden fanns en ställplats för husbilar. Långa rader. Många engelsmän, som vanligt. De handlade friskt. Bra för staden och landet med alla dessa övervintrare, det kan jag lova.

Vi fortsatte turen och njöt av landskapet. Jag tjatar om min mimosa och mina mandelblommor, men det är rent magiskt att se. Så vackert. Ängarna är gula av någon slags klöverblommor. Apelsinträd och olivlundar överallt. Fascinerande berg och dalgångar. Här finns allt. Jag säger det igen: det vi sett är inte sönderexploaterat. Vi har inte sett allt – men mycket.

Vi åkte till Västeuropas sydvästligaste punkt – Cabo de San Vincente. Det var blåsigt den dagen och regnade småspik. Varför inte? En natur som påminde om fjällandskap. Inga träd – men marktäckande buskar och sankt ibland. Tror jag. Dramatiska möten mellan land och hav – men jag gick bara ur bilen 4 sekunder. Tycker INTE om regn från alla håll. Naturen får vara hur fin som helst.

2 vildhundar sprang omkring och sökte mat. Det finns några sådana här och där i Portugal. Förr om åren fanns det mängder, säger maken, men man har nog sett till att göra något åt problemet i o m inträdet i EU. Synd om hundarna. Bra för alla.

Nu bor vi på en superfin camping, nära Lagos. Sydvästra hörnet av Portugal. Turiscampo. Här är välordnat och meingodt så fina duschar. Så fint och smakfullt. Varmt och gott. Svängrum för hela kroppen. Man går in och duschar och så har man duschat, fattar ni? Det är så att man får nypa sig i skinkan. Min egen.

Vilken lycka. Swimmingpool finns, men bara ute, så den tittar vi på varje morgon. Badar inte. Restaurangen och baren anordnar fish & chipskvällar, Sunday Roast, AW med tapas, FADO-kvällar ( typisk portugisisk folkmusik ), live-music…….med mera. Riktigt trevligt. Här finns många vintercampare, så det är aldrig tomt där.

Många har lämnat Spanien för Portugal – för att de tycker det är mer vänligt och naturligt här. Kan förstå det.
Bredvid oss bor ett holländskt par, som varit här sedan i november. Tvärsöver bor ett engelskt par, som lämnat England och hyr hus i södra Frankrike men som åker hit till denna camping på vintern. Vi är kompisar med en kvinna från Skottland, som bor i sin husbil med sin katt. Hon är sjuksköterska och åker hem och tjänar pengar ett tag, och sedan åker hon ner hit igen.
Bakom oss bor ett par, där hon är tyska och han är engelsman – och de är ute och campar 6 månader om året. Resten delar de med England och Tyskland. Har sålt allt och bor i sin husbil. 2 vagnar bort bor ett danskt par. Hon gör morgongympa utanför sin husvagn varje morgon och de har bott så här i 15 år. Liten lägenhet söder om Odense. Skulle aldrig byta detta livet så länge hälsan håller.
Det är nog så vi alla tänker – som är ute och reser så här. Som avstår en hel del trygghet och lyx hemma mot att få upplevelserna. Det är klart som korvspad att hälsan avgör. Det är bara att välsigna varje dag som man vaknar och känner att alla kroppsdelar sitter där de satt innan man lade sig och att inget gör ont. Låter som om jag är lastgammal, men icke. Dagsens sanning. Har man inte hälsan har man förlorat mycket.

Livet slutar inte för att man är ute och reser. Det fortsätter överallt i världen och bland anhöriga och vänner. Ibland tar det slut. Vår kära moster i USA avslutade sitt långa liv i veckan. Den sista från vår mors syskonskara. Tungt. Riktigt tungt.
Facebook är fantastiskt. Där har vi samlats – släktingar och syskon – för att kommunicera om blommor o annat. Delat sorgen. Via internet har vi beställt blommor till begravning och skickat text till In Memoriam. Så mycket lättare livet är med enkel kommunikation. Ingen postdiligens och 8 månader på hästryggen. Man kan glädjas.

Jag tycker det börjar dra i min familje- och vänskapstarm nu. Vill hem och krama. Bonusbarnbarnen har blivit större och tappat tänder, säkert. 14-åringen säkert vuxit 5 cm till. Hem och jorda mig. Skall krama alla nära och kära. Länge. Ändå har jag inte bråttom från värmen eller upplevelserna men kärleken till de våra drar.

Snart väntar Lissabon. Och Porto. Maken har varit där i arbetssammanhang flera gånger och nu vill han visa mig. Skall bli kul. Ser fram emot det. Mycket.

Goda vänner – vad vore man utan dem – har rekommenderat en del smultronställen. Har dessutom fått veta att Portugal är kända för sina goda bakverk och det FÅR man inte missa. Många skall man äta. Att snåla är att häda. Gjorde slag i saken häromdagen, till 11-kaffet. Köpte 2 vaniljbakelser. Pasteis de Nata. Portugals nationalbakverk. Har liksom inte haft fokus på kakor just här. Men………….kaaaaa-kaaaa, sa Kakmonstret i the Muppet Show. Min favorit. Tror vi är flera som delar den kärleken. Det blir definitivt repris på bakelseköpen. Jag lovar. Såg några riktigt smaskiga idag. Snålvattnet rinner.

Ikväll har vi smakat på portvin. Man kan inte vara i Portugal och inte dricka det. Smakade mycket gott. Porto – Quinta de Infantado – Ruby. No further comments. Smakrikt.

Vi har, som sagt. åkt omkring mycket de senaste dagarna. Nya upplevelser varje dag.
I lilla husvagnen har det upplevts en del smaksensationer, också. Kockan Annicka trivs i köksregionen. Beer-battered fish. Fast utan beer – men likväl battered. Helt enkelt fish&chips utan chips. Blev riktigt bra. Frasigt och gott. Rena rama restaurangvagnen, det här. Uppskattar att laga mat – och med en älsklig make som smackar ljudligt och berömmer – då är det lätt att briljera. Då får man liksom vind i seglen. Gomseglen.

I am sailing……..I am sailing………..

Ha fina veckan.

Dela gärna – om ni gillar det jag skriver.

 

Ciao, Annicka

http://www.turiscampo.com/en

www.defigit.se

www.villavagnar.com

www.idetravel.se

 

 

 

 

Hilsen.

Jag har smakat på Sherry,.

Det var en gång en Osborne. Inte tjommen från Göteborg, utan Sir Thomas Osborne.
Han som grundade Sherrybodegan i Puerto de Santa Maria – nära Cádiz och Jerez i sydvästra Spanien – var en engelsk köpman, som redan på mitten av 1700-talet seglade till Spanien och blev så förtjust i druvorna, vinerna och en speciell kvinna i regionen och startade en förädlingsverksamhet (av druvor! ) – vilket resulterade i varumärket Osborne. Han fick många barn och gjorde även sherry. Vet inte, vid närmare eftertanke, om det möjligtvis var tvärtom i prioritering.
SHERRY är en ”förengelskning” av namnet av Jérez. J:et uttalas ungefär som ”ch” i choklad och Mr Osborne tänkte nog att det var lättare att sälja en flaska sherry än en dito Jerez. I believe he had a point there.

På rekommendationer från goda vänner, bokade vi en guidad visning på Bodegan Osborne. Vi blev förvarnade om att provsmakningen var generös och att vi skulle ställa bilen kvar på campingen. Det var ett bra råd. 3.7 promille kunde ha blivit resultatet. I varje ben. Campingen vi bodde på var på cykelavstånd från Osborne, så vi tog oss dit medelst trampor. Tog med oss Elsa – vår GPS, för att vara säkra på att komma tillbaka till husvagnen – omutifall att det var så att det stämde med det myckna smakandet. Det gjorde det. Mycket mycket, viket är mer än bara just mycket – det skall ni veta.

Vi guidades av José Luis – en man i tidig medelålder – som på ett exemplariskt sätt och på vårdad engelska, tog oss runt bland alla tunnor och diverse lagerutrymmen. Redan doften från de ångande tunnorna gjorde oss på lyran. Lyran och lyran, det satte i alla fall igång fantasin om vad som komma kunde, skall jag kanske säga. Man skall inte överdriva. Det kan man få fan för.

Varje tunna rymmer 600 liter av den ädla drycken, som sedan blir sherry. De står på rad efter rad och 3 st på höjd. Man tömmer av 200 liter av varje tunna i den understa raden – och fyller på densamma lika mycket från mellan raden. Den översta raden fyller på tunnorna till mellanraden. Den översta tunnan är den som alltid får NYTT vin – de övriga ruvar på det gamla – för att få fram den rätta smaken. Rundgång. José Louis kallade det för Mor-barn-barnbarnsprincipen. Mor bor i tunnorna längst ned – barnen har förskansat sig i mellanraden och barnbarnen leker ystert i översta tunnan.
Provsmakningen: Den var generös. Väl dimensionerad. Guidning och provsmakning kostade 8 Euro/person – inklusive dryck. Fördelaktig prissättning, vill jag mena. För oss. Vi fick 6 olika sorter att smaka på från oöppnade flaskor – plus ett batteri av ytterligare spiritus – från en särskild bardisk. Vår guide lämnade oss åt sitt öde och sa att det var bara att dricka – with moderation according to your own thinking, som han sade det.

Det gjorde vi. Drack. Moderation tolkade vi som vi tänkte – precis som han sa. Så mycket vi tänkte just då. Förstå: tankar från 2 st samtidigt! Det blir mycket, det. Vi smakade av allt. Det som kallades för FINO tyckte vi smakade bedrövligt surt. Vi försökte att inte avslöja vår avsmak. Man vill ju verka finsmakare. Inte vår smak alls. Hade jag köpt det på Supermercado så hade jag beskyllt det för att vara billigt skräpvin. Vasken nästa! Så olika smak man kan ha! Vi koncentrerade oss på de lite sötare varianterna. Gott.
Den kära José Luis berättade många saker men allt eftersom sherrydimman lade sig över bodegan, försvann alla oväsentligheter………… jag kommer i alla fall ihåg att Osborne drivs fortfarande som ett familjeföretag i 6:e generationen – och dess nuvarande VD heter Thomas Osborne. Så det kan bli bara för att man seglar omkring lite! Som Columbus, men han seglade längre. Missade sherryn.
Efter provsmakningen cyklade vi omkring lite i byn, precis som det hampade sig – och bestämde oss sedan för att ta hojarna med oss och ta båten till Cádiz. Det är huvudorten men ligger på en landtunga, som man antingen kan ta sig till via en bro ( inte att rekommendera för cyklande provsmakare ) eller så tar man båten över. 1.60 Euro per person inklusive cykel och sherry. Tog ca 20 minuter. Fantastiskt. Vi cyklade runt ön och åt lunch – friterad fisk – av alla de sorter. 2 lunch med mycket fisk och en flaska gott vitt vin för 20 Euro. Det går an.
Vackra gränder – SMALA – och många. Så mysigt, skall ni veta. Naturligtvis var det siesta, så mycket var stängt – vi missar ju alltid det, ni vet – men oj, vad vi njöt.
Vi rekommenderar ABSOLUT att ni tar er till Jérez och Cádiz – det är verkligen fint. Bra vägar så ni behöver inte ta någon Peatje-väg = betalväg. Vägarna i Spanien är överlag MYCKET bra.

Sevilla har jag skrivit lite om i min förra blogg, så den hoppar jag över denna gång. Vill absolut dit en gång i april – på festival. Låter så fantastiskt!
Nu har vi lämnat Spanien och tagit oss till Portugal.

Vi bor på en camping i samhället Quarteira vid Algarvekusten. Gott om husbilar och villavagnar! Nära Faro. Fint. Vackert. Vilka stränder! Milslånga! Rent och fräscht! Fina hotell och lägenheter. Massor med restauranger. Februari börjar närma sig och man ser att fler och fler turister börjar komma. Många engelsmän som hittat hit – också – så det finns gott om ställen med engelska innehavare. Det är så det ser ut överallt. Engelsmännen nosar upp det bästa. Man tar sig till Faro med t ex Ryanair. Man kan garagera både husvagn och bil här, och åka hem – och sedan komma tillbaka och fortsätta livet.

Igår tog vi oss en tur med bilen in i landet. Inte många mil in, men ändå. Vilken natur! Vilket landskap! Så vackert! Husen är fina och många är mycket stora och välskötta. Våren har kommit längre nu, så det blommar överallt. Fick dofta och klappa på både mandelblommor och mimosa. En dröm som blev verklighet. En stund i Salighetens Land – det kan jag lova er. Jag har önskat detta så länge – och nu kom det till mig!

Vi stannade till vid en kyrkogård – jag tycker om att besöka sådana. Ibland. Det var så fint och stillsamt. Nästan endast vita gravvårdar – av marmor. Ungefär likadana – med sirliga kors och text i guld och på alla gravstenar var det ett foto på den avlidne. Ordning och reda. Tätt, tätt. Alla stenar stod riktade mot ett håll på höger sida – på andra sidan åt andra hållet. Vet inte om det bara var för att det skulle vara fint – eller om det fanns en annan anledning, men det skapade harmoni. Alla gravar var smyckade med blommor i alla färger – i plast eller tyg. Hemma hade vi tyckt det skulle varit lite väl ”billigt” med oäkta blommor – men det var så fräscht och ljust och fint. Vad skall man annars ha i ett land där det är 45 c på sommaren? Alla har kanske inte vare sig möjlighet eller råd att sätta fräscha blommor så ofta? Granris, som vi använder, finns inte ens. Det var en fin stund av respekt – skänkte tankar till älskade som är borta – och tänkte att det trodde Ni inte – att Ni skulle få kärlekstankar från Portugal. Pilutta på er. Ni är så saknade.

Nu har vi svensk sommar. I alla fall mellan kl 12 och kl 16.30. Långt över 20 c och det är såååååå saliggörande skönt. Kvällarna är kyligare – runt 10 c, men då kurar vi in oss i husvagnen och njuter. Har börjat vänja oss vid värmen, så vi har blivit lite frusna. Lite vin slinker ner emellanåt. Vi betalar allt från 0.98 cent och uppåt. Bra viner de flesta – med tanke på vad vi betalar! Har druckit sämre kvalitet från Bolaget hemma – för bra många fler lusidorer!

Cyklade till Vilamoura idag. Ligger utmed kusten. En flott del av Algarvekusten. Där bor de som har mer pengar än de som inte har det, om man säger. Ni fattar. Många icke-portugiser också. Vissa komplex är bara för ex-pats, som man kallar dem – de som flyttat utomlands. Engelsmännen kallar sig för det. Anyway: en riktigt fin marina. Absolut inte avsevärt dyrare att äta på restaurang där än i Quarteira, där vi bor. Bara ännu flottare. Många flanörer – och så vi, då. På mountain-bikes.

Huspriser och lägenhetspriser ligger lite lägre här än på Solkusten i Spanien, men framförallt så är det fler FÄRDIGA huskomplex. Inte lika många förfallna o tomma komplex. En hel del är till salu här också – Portugals dåliga ekonomi har slagit hårt. I Spanien var det så oerhört många halvfärdiga, avstannade husprojekt överallt. Kändes som om för många hade fått för gott om pengar ungefär samtidigt och investerat i fastighetsbyggen – och så kom raset. Då tog alla pengar slut och allt avstannade. Jag kallar sådant för hittepå-projekt. Ingen sans eller balans och alla möjliga och omöjliga startar nya investeringar – med pengar som inte finns i förlängningen. Fantasipriser på en del fastigheter fortfarande, if you ask me. Många bankåtertaganden på hus, som köpare inte kunnat betala. En riktigt sjuk marknad. Tänk att ha köpt en lägenhet i ett stort komplex – dit ingen sedan flyttar in? Allt förfaller och det som skulle blivit ett paradis blir ett fängelse. Brrrrr. Hörde talas om flera sådana fall. Drömmar som går i kras med ekonomisk ruin som följd. Sämsta tänkbara kombination.

Nu är det dags att dra sig in i det lilla Huset under Eukalyptuslunden. Kvällen sänker sig och jag tror att våra kroppar suktar efter föda efter dagens hårda värv. Idag blir det stekta kycklingbitar på salladsbädd med grillat färskt bröd. Hemmagjord tzatziki och kanske en flarra. Vi får se vad husmor hittar på. Life is kind. Life is good.
Ute skäller hundarna och markerar revir – eller vad nu hundar gör när de skäller. Ett förskräckligt liv, måste erkännas. Nätterna igenom, känns det som. Nästan så att man blir riktigt irriterad. Här behövs en Dog Whisperer – César Milán.
Har sett många 4-benta vänner i låsta hundgårdar. De håller vakt. Det är inga knähundar, heller. Stora och skräckinjagande. Ingen Chihuahua, av vad jag sett. DET kan jag berätta om en annan gång: minst 80% av alla som bor på camping har hund! Absolut är det så. Det finns fler djursjukhus än vanliga. Promise. Hunden är människans bästa vän. Man kanske skulle blivit en hund?

Prenumerera gärna på min blogg – om du inte redan gör det. Då får du alla eskapader i din mailbox. Du kan när som helst avstå. Inget förpliktigar. Berätta gärna för fler – the more – the merrier.
Ciao, Annicka

www.visitportugal.com/en
www.defigit.se
www.villavagnar.com
www.idetravel.se

Hilsen

Det här med att hoppa av karusellen och göra något helt annat:

Pratade med ett svenskt par idag – i tidiga 60-års åldern – och som sålt allt och är på resande fot. Första året. De kände att inget är säkert och att vänta på pensionen och sedan gå miste om allt bara för att man blir sjuk – nä – det var inget för dem.

Det började med att maken berättade att han gått förbi en dam som var mäkta irriterad på sin make. Han satt i den stora husbussen och hon stod baktill och skulle dirigera. ” Jag fattar inte – du har backkamera och alla möjliga hjälpmedel och ändå vill du ha mig att vinka – men du tittar aldrig på mig – också backar du in i något i alla fall.”

När vi skulle checka ut från vår camping, kom paret också till receptionen för att göra samma. Högljutt berättar de för mig att det var vansinnigt dyrt på denna camping och hit skulle de ALDRIG komma mer. Nej, FRICAMPING var modellen för dem. Då parkerar man där man vill och sköter sig själv. ” Vi har en 350 liters vattentank med färskvatten och en stor avloppstank och solceller – så vi klarar oss så bra själva, sa hon. Nej, vi står där vi vill när vi vill och det kan man göra i Portugal – i Spanien jagar de oss. Här vill de att man skall stå på ställplatser, och betala några Euro, för att få tillgång till avlopp o vatten och ibland toa. Aldrig i livet. ”

Man kan inte leva där här livet och slösa hur som helst – om man inte har jättemånga guldpengar – men FÖR sniken kan man inte vara, tycker jag. Det blir för själviskt. Det måste vara ok att betala en del för att få tillgång till saker som ett samhälle bistår med – ÄVEN om man har stor vattentank – vattnet måste fyllas på någongång t ex. Renat vatten, som ju inte tappas från någon fjällbäck….. Skräp slänger man ju och det skall någon ta hand om. Vägarna kör man ju på och säkert besöker man någon toalett ibland. Tror jag. Blir det för många som sniker sig – så slår det tillbaka. Det är jag säker på. Överdrifter brukar göra det. Sa Jante.

Hon berättade vidare att de sålt huset hemma och gjort sig av med alla prylar, köpt en stor husbuss. De bodde i Moseldalen och hade lämnat Sverige. Tagit ut pension i förtid och levde på privata pensionspengar. Flög hem o hälsade på barnbarn osv. men i övrigt bodde de i husbilen. Det bästa de gjort någonsin näst efter att ha fått barn.

Vi har pratat med flera människor som gör precis så här. Hoppar av – tänker nytt – tänker annat – vågar – prioriterar. Engelsmännen är många, tyskar sedan, holländare, danskar, finnarna är på frammarsch och så svenskarna. Ett gott liv – och billigt – för de som har hälsan. ALLA säger att de vill leva livet NU medan man orkar och har en kropp som ställer upp. Ni skall veta att det är många som hoppar av ekorrhjulet och går ned i hastighet. Alla fasta kostnader gör att man sitter fast. Det är nog därför de heter FASTA kostnader…….

I år fyller jag år. Igen. Lite mer än förra året. Bara ett år – men det låter mycket mer än vad det lät att jag fyllde år 2014. Det gör att jag fått lite spunk i tankeverksamheten. Lite åldersångest skall erkännas. Inte så att jag inte uppskattar det som är nu – nej, mer så att jag vill hinna med så mycket innan det är dags att inse att port efter port stängs. Jorå, så är det. Säg inte emot. Eller gör det. Andra dörrar öppnas å andra sidan. I allt och emedan, det är förhoppningsvis låååååångt kvar, men så vansinnigt självklart är ju inte livet, att man kan gasa på utan att tänka. Eller – det kanske man kan? Man får ju liksom ta hand om Gåvan, tänker jag.

Jo. Jag inser mycket väl att man inte kan göra allt och inte få allt, inte prata med alla och inte ha tid till allt. Det är inte så svårt att räkna ut. MEN om man som jag, ser möjligheter i så mycket, är det svårt att tratta ner sig i en jämn och lagom stråle. Det bara går inte. Jag har försökt i hela mitt liv, och jag har fortfarande inte lyckats. Tror jag lägger ner det. Varför kämpa med att bli bra på det man är dålig på när man kan utveckla och njuta av det man är bra på? Dags att bestämma sig för det som är lättast. Det måste finnas fler därute, som blev så här? Väl? Va´?

Den här långa fantastiska resan, som nu är inne på sin 12:e vecka, har gett mig tid att tänka högt och lågt. Ett enda snurr ibland. Den ena funderingen avlöses av den andra tanken – och ibland tänker jag inte klart innan jag avbryter mig själv med en ny tanke. Det är kul att tänka på alla möjligheter som finns, samtidigt som jag känner en viss snara dras åt. Inte sjutton kan jag längre göra vissa saker. Inte för att JAG inte längre vill – men för att det blir larvigt. Tycker t o m jag. Precis som om man inte fattar när det är dags att kliva tillbaka. Jag kommer inte in på disco längre, t ex. Finns väl inga heller. Bara en sådan sak. Vissa utbildningar kan jag heller inte gottgöra mig. Åldersbarriär. Å andra sidan – att ha möjligheten att resa som jag gör nu – det hade aldrig varit möjligt om jag inte levat ett tag.

 

Det där med åldersnoja: Vissa kläder står det UNG OCH FRÄSCH på. ” I am invincible ” står det som text på en del coola tröjor. Jag tvekar. Vill ju inte bli en parodi på mig själv. Har sett en del kvinnor i min ålder, som borde fattat för länge sedan. Både frisyrer och klädsel blir malplacerat. Bara too much. MEN det är ju sett och sagt med MINA värderingar. Vem bestämmer vad som passar sig för vem och när? Trångsynt och själviskt. Inser att jag tänker precis tvärtemot vad jag tänker. Om ni förstår. Ibland är man sin egen och andras bödel. Hugg och slag. Svensk eller bara gammal – eller gubevare – både och??

Dessemellan, när jag inte tänker – och det är trots allt ganska ofta – njuter vi av allt det fantastiska vi ser och upplever. Vissa dagar är vi bara stilla och sitter o päser i vår husvagn – eller gör vardagssysslor. Just nu har vi ingen TV-mottagning – och då får man ha fantasi. Jag vill gärna producera och få resultat, så jag gör ”Husvagnsörhängen”, när vi ändå sitter o skrotar på kvällarna. Lugn. Det är arbetsnamnet, bara.

 

Det där att göra slag i saken och göra det jag verkligen vill tänker jag fortsätta med i eviga tider.

Just nu har jag tänkt att jag skall ta upp mitt gamla företagsnamn ffeel ffashion igen och börja sälja en del alster. Tror det kan finnas en marknad. Drev en klädbutik i flera år – där jag importerade kläder och sålde till härliga kunder. Kläder och smycken i glada färger och udda modeller blandat med vanliga. Fick utlopp för mitt stora intresse för färg och form. DÅ bestämde jag mig för att göra smycken en dag jag har tid. Nu har jag fått det. Maken läser och sudokar medan jag gör egna fantasiskapelser. Pilligt. Roligt.

Det har blivit rent allmänt kyligare sedan vi lämnade Solkusten. Vi har haft 1.5 dagars regn men igår sken solen igen. Kyligt i skuggan men ljuvligt i solen. Inatt var det 7c men igår natt bara 3c. Dagarna har vi ca 16-17c. Gör inte oss något – det finns god värme i husvagnen – det är det där med att gå och duscha i kallt utrymme som bromsar stegen lite grann. Väl i duschen är de bara att dra på HOT-HOT, så fixar sig trivseln på ett kick. Man vänjer sig och det goda överglänser vida eventuella krångligheter

Igår tog vi bussen in till Sevilla. Vilken mäktig stad. Pampiga byggnader. Stora alléer. Välvårdat och snyggt. En stad med puls och som andas storhet. Gick gata upp och gata ned. Jag har en förkärlek för gamla kyrkor, så jag var naturligtvis inne i katedralen. Vad människor kan bygga! Jag beundrar all denna yrkeskunskap. Ett annat intresse – av mer passionerad art – är vackra kläder i ystra färger! Fick mitt lystmäte när jag fann en affär som sålde Flamenco-klänningar. Man fick inte dregla på kläderna – det begrep jag – men jag hade haklapp. Sagolika kreationer, kvinnligt så att det förslår. Loving it. Min kära väninna S har sagt att man skall åka till Sevilla i april – La Feria de Abril – då får man uppleva vackra hästar, vackra karlar i magnifika sombreros och vackra kvinnor i härliga klänningar. Till det bjuds man på musik, dans, sherry, vin och glädje. Får bli nästa gång!

Egentligen hade jag tänkt att inflika lite mer fakta här och där men jag kommer inte åt internet så värst bra – så mina inlägg blir lite torra ibland. Min vilja var att skriva reseberättelser med vissa upplysningar – men utan internet går det inte att samla information – det blir ogörligt – så jag får hålla tillgodo med det som blir. Det får vara gott nog.

Just nu strömmar det bra musik ur högtalarna. Radion på. Blandad kompott. Spansk kanal, förstås. Riktigt mysigt. Helt fantastiskt att man kan åka omkring med ett hus på släp, tycker ni inte det? Inget fattas – jo, förutom TV-program – men det är bara idag – signalen kan inte tränga sig igenom palmerna och apelsinträden här på campingen. Värre kan man ha det.

Torsdagar brukar jag skriva mina kåserier. Då är det en tråk-dag. 2:dag enligt den förjolade 5:2-dieten. Vi håller fast vid den. Tror på den – men det är tråkigt att inte kunna äta. 500 kcal är inte mycket att brista ut skönsång för. Maken kan frossa i 100 kcal mer. Den måcklisen.

Har bestämt att när vi åker in i Portugal, då skall jag bli en ännu bättre människa. Jag är inte på det klara med på vilket sätt eller ens varför, men jag tror det ger sig. Får fundera på det.

Jag är född i förra århundradet – och hade våra föräldrar levat idag, hade de sagt: Hushdå, har vi sååå gamla barn? Ja, det har ni. Men friska.

Det skall jag också fundera på ett tag. Till skön musik och makens trygga andetag. Han har visst slutat läsa och sudoka nu. Hans nedslagna ögonlock skvallrar om inträdande koma. Vilka långa ögonfransar han har! Utan mascara. Vet, han brukar reta mig. Att hans ögonfransar är så långa att han inte kan blinka i solglasögon.

Han kan få sova en stund   ♥   ……..

Ciao, Annicka

www.defigit.se
www.villavagnar.com
www.idetravel.se

Hilsen.

Nu har vi lämnat Medelhavet. Vi är fortfarande i Andalucien, men på Atlantsidan vid Cádiz – Europas äldsta stad – grundades ca 1100 kr f Kr.

Vi bor inte i själva Cádiz – som ligger på en smal landtunga, utan på El Puerto de Santa María. En fantastiskt söt liten stad med trånga gränder och torg, apelsinträd mitt i allt. Det är så gulligt så att ögonen tåras. Allt sett ur turistögon, förståss – men de är de enda vi har. Kanske drar det i lägenheterna, kanske är lokalhyran hutlös och elräkningarna skyhöga – vet just inte – men vi ser det vi ser och det är fint. Det finns också ödestomter och halvfärdiga hus, skräp och gamla garage – en vanlig bild i det Spanien vi färdats i.

Vi tog en cykeltur igår och det är bland det roligaste jag vet. Man ser så mycket och kan snika in både här och där, köra på trottoarer och mot trafiken – allt funkar med cykel. Jättebusigt. TYVÄRR har vi ingen hjälm att sätta på skulten – vi glömde packa ned dem – och det är dumt – det är rent av JÄTTEDUMT – men så är det och vi hoppas på det bästa.

Vi slog oss ned på Plaza de Espagna och tog en boccadillo – en lättgrillad macka med ost o skinka – samt en öl. Satt där och njöt. Tittade på den stora katedralen – på vilken storkarna hade samlats för att vänslas. De bevakade varandra och klapprade med sina långa näbbar – för att visa att just DE var värda att satsas på. Jodå. Där var det liv i luckan – så snart blir det barnfest. Riktigt spännande att se dessa stora fåglar – i sådant mångtal – på så nära håll.

På något sätt missar vi alltid att det är siesta-dags. Vi är alltid i rörelse lagom till gatorna töms och affärerna stänger. Maken tycker att just det sista inte gör så mycket, men där tycker vi lite olika. Jag brukar peka på några intressanta järnaffärer – i hopp om att han skall förstå vad kul det är att kolla läget. Det går så där……

 

Just nu är det rea och då kan man spara pengar, tänker jag. Så jag brukar gå in i affäreroch scanna läget och se vilka saker jag vill ha – lägger ihop alla summor – och sedan går jag ut. Utan att handla. Ibland har jag sparat kanske 500 Euro. Det är helt enormt.

Jag är nyfiken av mig – har alltid varit – och det avtar inte nämnvärt med min aktningsvärt stigande ålder. Betyder att jag kan gå i timmar och titta i hyllor efter vad som finns och hur man löser olika problem, vad man kan laga för mat, vilka köksutrustningar man har, hur hänger man upp stuprännorna här och vad kostar pärlplattorna.

Vädret har varit rent otroligt fantastiskt. Skönt varmt men inte hett. Som en skön svensk sommardag. Ca 23c. Kvällarna och nätterna bjuder på ca 10 c – 12 c, 2 mygg och en fluga.
Eftersom vi är vid Atlantkusten nu, så kommer temperaturen att sjunka. Farethewell jättevarmt.

Vi bor på en camping La Duna – bra kvalitet och nära stranden – och vilken strand…….
Som grannar har vi faktiskt en hel svenskkoloni. 3 husbilar från Sverige och sedan har vi de 243 andra bilarna från Tyskland och Great Britain. Få holländare här, för ovanlighetens skull. Bra standard och rent och snyggt.

Duscharna är stora och man får plats och kan vända sig utan att någon utskjutande kroppsdel råkar stänga av vattnet i själva vändningen. Vattnet är någorlunda varmt och gott men jag såg i morse att det ångade speciellt från bås 2 – tror den har lite hetare vatten än de andra………jag skall allt ta reda på detta imorgon. Jämförde med min dusch. Stod och inspekterade ev ånga – men det kom inget ång. Det här måste utredas.
Ett litet minus är dock att själva duschstrålen är riktad rakt nedåt – inte skratta – vilket gör att man måste stå kloss an väggen för att få stril. Den är kall. Väggen alltså. Rumpan är kroppsvarm. Chocken är obehaglig när de tu mötas. När andra sidan skall tvagas har väggen värmts upp. Kanske skall alternera kroppens inställningsvinkel imorgon? Bortsett från det: kalas. Lite lidande får man uthärda.

 

Campingen ligger alltså utmed en lååååång strandpromenad. Här springer skolungdomar varje morgon – som på något slags gympapass. Människor med grånade tinningar går på uppfriskande promenader. På en plats utmed strandpromenaden har man satt upp olika träningsredskap – för att utnyttjas av förbipasserande hälsomedvetna. Dylika redskap hittar man nästan på alla stränder och promenader, av vad vi har sett. Lättillgängliga medel för var och en. Kostar inget att nyttja och ingen träningshall. Man kan veva, rulla, snurra trampa, cykla och samtidigt titta ut över den vackraste av alla utsikter. Bra tänkt, va? Må så vara att klimatet erbjuder fler möjligheter till sådant här än vad som vore praktiskt möjligt hemma i Sverige – MEN man har gjort det, i alla fall. Det är klokt, tycker jag.

Vilket påminner mig om att jag borde ta en tur dit och svinga min kroppsboning ett par varv i vinkelvolten. Undrar om den vill. Samtidigt. Man kan aldrig veta. Med stigande ålder inser man att det händer saker – eller snarare – risken finns att det inte händer någonting när man rör sig. Tror det är elektriskt. Skall kolla upp det.

Egentligen skulle jag ha skrivit om det där med att hoppa av ekorrhjulet och göra annat. Jag ångrade mig. Tänker berätta om det en annan gång.

Internetuppkopplingen är URUSEL just här – den fungerar som febertoppar. Det går upp och det går ner och när man tror att det är på bättringsvägen – då går man in i dvala.

Ha fina helgen och kommentera gärna! Kan i o f s bli svårt……mina problem med internet ställer till det för mig idag. Min blogg ser klurig ut.

Jag är inte ute efter att sticka ut näsan eller irritera. Inte skapa stora rubriker. Inga negativa sådana, i alla fall. Bara berätta om livets små stunder.

Prenumerera gärna på mina inlägg – så kommer det ajtomatiskt. Du skriver in mailadressen och får sedan ett bekräftelsemail – på att du verkligen ville det. Glad blir jag om du fortfarande vill följa mig då.

Kommunikation är roligt. Rolig kommunikation är befriande.

Ciao, Annicka

 

www.lasdunascamping.com

www.andalucia.com/province/cadiz/puertosantamaria/home.htm

www.defigit.se

www.villavagnar.com

www.idetravel.se