Hilsen.
Det var så dags, ju. Några väl och oväl valda ord from yours truly.
Söndag kväll. Stillsamt ute. Solen håller på att gå ned över havet. Vackert som ett fotosjoppat foto, fast osjoppat. Det har varit några dagar av riktigt kallt – hade t o m långbyxor på mig. Det har snöat både här och där på Costa del Sol. Uppe i bergsbyarna i synnerhet – och det är inte långt bort. Kanske 4 mil, bara. Inte roligt för någon som är beroende av vädret för sin inkomst eller sin överlevnad. Frukt- och grönsaksodlingarna har legat snötyngda. Läste att svenska handlare chockhöjt grönsakerna pga detta. Vet inte om det är sant – här har det inte blivit dyrare i alla fall.
Det kostar att hålla värmen i hus och lägenheter och det finns många med liten plånbok. Solen är en förutsättning för liv – i vilka dimensioner man än tänker.
Så här är det. Vi har ställt husvagnen bland sina vänner – för vinterförvaring – medan vi själva vinterförvarar oss. I ett radhuslägenhet. Fortfarande i Solens Land. Så kände vi för och så gjorde vi, så lite pyssel och fix har vi ägnat oss åt det senaste. Mysigt. Allt har sin tid och nu är nu. Kommer aldrig tillbaka. Man får pröva sig fram i livet. Ibland tror man på olika sanningar. Nu har vi alltid varmt vatten, toaletten är alltid ledig, i duschen får man plats och det kommer vatten. Ljuvligt. Man kan slänga sig i soffan och breda ut sig. Göra jordgubbssylt och borra i väggar. Ingen hejd på det.
Fick ett bryt för en stund sedan, när min dyra telefon lade ned arbetet – stendöd. Mitt arbetsredskap. Den är 1 år gammal, och har orsakat gnöl så många gånger, dessutom. Oberäknelig det senaste, men nu………..nej, inget att räkna med. Alls. Så………inte längre med i mitt testamente. Avsågad. Avpolleterad. Precis som den gjorde med mig. Jag brukar säga att allt har en mening, men jag håller inte med mig själv helt och hållet. Tekniken är en förutsättning för att kunna jobba som digital nomad. Att jag kan nå och bli nådd. Haft tålamodsprövande erfarenheter, so far. Orkar inte ens dra alla historier, men ni kan lugnt förstå mitt rop ut i Universum : SLUTA TRAKASSERA MIG! Vad vill ni mig?
För surt förvärade pengar köper jag en ny telefon, som har allt – och som kan vara min kamrat ute i världen – så att jag kan jobba – så som jag så gärna önskar mig. Nu vill den inte mer.
Jag tog med min gamla telefon, omutifallatt, den som inte heller ville, och som fick lägga sig i skamvrån hemma. Nu har jag bett om förlåtelse och tagit den till mitt hjärta………Söta, rara, vita lilla android, som stänger av sig och avbryter samtal, och laddar ut efter en timme: Jag tycker så mycket om dig.
Nog med missnöje. Det är bara att bita ihop och komma igen. På tal om det: vi har börjat med 5:2 dieten igen. Då passar det bra att bita ihop, för det ska inte in något i alla fall. Har precis ätit en middag med kyckling och grönsaker. Gott, men lite. Hade gärna lassat in mer, men ska inte. Ett måste att hålla igen – rätt som det är kommer man inte in i duschrummet ens. Det kan gå åt skogen fort – å dit ska vi INTE.
Det lättar tomskrålet i magen, att tänka på den ljuvliga Skagen Toast, som vi åt häromdagen i Calahonda. Det var mumma, det. Ett litet kafé, som serverar lätt lunch, fika, öl och vin och där man kan köpa svenska specialiteter. Vi är där sällan, men ibland bara vill man! Jag lagar maten hemma annars, och det är poppis med våra husmanskostbjudningar. Kåldolmar har vi gjort flera gånger, dilkött, bruna bönor och bacon ( rimmat fläsk finns inte ), tunnbröd, sill o potatis, förståss köttbullar och i julas bakade jag vörtbröd. Tycker om. Såklart äter vi spansk mat och köper allt som är spanskt, men ränderna går inte ur. Så är det och är inget att skämmas över. Köket är min domän och jag trivs att härja där.
Usch, nu blev jag hungrid.
I will leave you and love you, som man kan säga.
Vi hörs snart igen.
Hungriga hälsningar,
Ankan
