I förra veckans krönika lade jag upp en massa taktik och löften till mig själv – som skulle infrias. Av mig själv. I positiv anda – så till den milda grad att jag trodde på mig själv. Stor i orden. Liten på jorden. Kan vara jag. Inte säkert men fullt möjligt. Hur mycket får man narras? Det är i alla fall inte natt när jag skriver detta. Än.
Ibland gör hon si, ibland så. Det där med att lära gamla hundar sitta, liksom. Man håste hålla sina löften. Helst.
Sanningens ögonblick.
Nu kommer den bleka sanningen. Jag måste leva upp till det. Inte sitta uppe fredagsnatt och filosofera och utmana John Blund, utan faktiskt planera min tid och göra saker i tur och ordning. Dagtid. Såvida jag inte kommer på att jag skall sy en klänning av tyg som legat till sig i 20 år. Av mönstret från en sönderklippt sommarklänning jag älskar – men som tjänat sin sista dag. Den är snart genomskinlig av slitage men så användbar. Jag är kanske snart klar och jag får bra tips från härliga Lena Nilsson på Antika Syfabriken – en stjärna på att återbruka. Stjärna till dig, Lena!
En klänning jag använt hur mycket som helst på Costa Del Sol. 5 Euros på marknaden.
En klänning ser dagens ljus.
Jag började sy. Sorry. Mitt upp i allt. Har tänkt länge och tiden går. Tick-tack. Hela tiden. Tror det handlar om det där att jag inte vill slösa bort livet jag fått. Det tar ju slut, ju. Vill inte det. Inte förrän jag själv vill, alltså. Eftersom Livet inte funkar så att man själv får bestämma så tänker jag att då är det lika bra att köra på så kanske Livet inte märker att jag vrålkör i bakgrunden? En smygare? Göra allt som jag vill med hänsyn tagen till den faktiska verkligheten – fast i fullständig oordning. I´ll sleep when I die, som min brevvän Judi i Sydafrika brukar säga.
Min brevvän sedan 1970. Judi. En historia jag ska berätta en gång. Fantastisk. Vi har fortfarande intensiv kontakt. My soulmate.
Livet är en gåva och inte oändligt. Just do it.
Viss planering – tro mig. Jag avstår massor med impulser. Sorterar. Förkastar. Välkomnar. Hela tiden. Jag är inte jättedum. Bara lite. Låter hysteriskt? Nä. Jag vill mena att det inte är det. Det är livslust och ett inte oomkullrunkeligt ( klicka på länken så får ni vet vad ordet betyder ) faktum: Jag heter Annicka och är jag och Livet är inte oändligt.
Jag och mig. Vi samarbetar för det mesta. Livet är en gåva. Det gäller att titta åt alla håll. Samtidigt. Väl?
Så enkelt men inte helt okomplicerat är det. Jag tänker att man inte måste vara stöpt i samma form som alla andra. Vi är olika. Bara man är snäll, har goda avsikter, gör rätt för sig och kan föra sig bland folk så får man väl vara som man är.
En gång skall jag börja med yoga, tänker jag.
Kuriosa och tips i Hjo.
Stadsparken.
Stadsparken, som från och med 2018 är byggnadsminnesmärkt, är en plats som andas historia. Här låg i slutet av 1800-talet en kuranstalt. En kuranstalt, till skillnad från en brunnsort, var en plats där man badade och använde vatten för utvärtes bruk i allehanda kurer, istället för invärtes. Kuranstalten startades av fyra Hjobor: godsägare Harald Röhss på Munkeberg, greve Gustaf Sparre på Almnäs, grosshandlare Gustaf Sjöstedt i Hjo och den då nyinflyttade provinsialläkaren Dr. Wilhelm Baggstedt. De såg potential i Hjos geografiska placering och tillgång till båttransport över till östra sidan Vättern samt tåganslutning från Hjo vidare mot Stenstorp. Det var helt enkelt relativt enkelt att ta sig till och från Hjo. Därtill var hälsobrunnar på denna tid ett mode, allra helst för överklassen, och läget vid Vättern var en förgyllande faktor. / https://www.vastsverige.com/hjo/se-och-gora/trastaden/hjo-stadspark/
På tankegången kan man gå och tänka. Det är sedan gammalt.En kväll i juni kan man sitta här, kanske? Vacker utsikt över Vättern, eller hur?
Denna stadspark är vidunderligt vacker och planerad utifrån alla möjliga och tänkbara perspektiv. Här går man gärna och njuter av utsikten över Vättern eller vitsippebackarna. Här finns soffor och grillplatser och tillgängligheten är hög. Här kan man promenera och strutta om kring i högönsklig välmåga. Loving it.
Restauranger finns det och Hotell Bellevue ligger som en tronande instegsport. Inte det mest upphetsande hotell byggnadsmässigt – bland allt detta andra fina men…..det är fint. We like it. De anordnar temadagar, luncher, har bar och restaurant och läget är fantastiskt.
Som att sova på hotell, tyckte Missen i Rhonda, Andalusien
Bo på hotell eller camping i Hjo.
Ni som brukar använda diverse appar för att boka hotell här – vi användeHotellpremien.sedå när vi behövde det. När vi rekade läget innan vi flyttade hit. Om man är medlem i Coop kan man komma undan till bra pris. Minimumstay är 2 dagar då. Det behöver man lätt. Bara ett tips. Det finns inte jättemånga hotell här men en del B&B. Vi har inte prövat dem så kan inte kommentera än. Finns säkert på Trip Advisor.
Kyrkan mitt i byn. I den bor man inte men den är öppen för kontemplation.
Campingmöjligheter finns det också. Tror man ska vara ute i tid i år med att boka övernattningar i sommar – oavsett var i Sverige. Pandemin, ni vet. Alla vågar inte åka utomlands än…… Vi behöver ju inte bry oss, liksom…….vi väntar till hösten. Tror vi.
En morgon på en camping i Tyskland, tror jag.
Småstadskänsla.
Maken och jag gick på lite upptäckarrunda häromdagen. Stannade till vid Järnhandeln. Där träffade vi på innehavaren – en Jämting som flyttade hit vid 16 år ålder och nu i 60-års ålder – berättade lite historia. Hjo var ett samhälle med alla slags näringsidkare förr. Här kunde man köpa dynamit, vapen, skor, livstycken och skoinlägg. Allt fanns. En byggd som levde. Nuförtiden lever den upp om sommaren. Då lär det vara hysteriskt med biltrafik men i september stannar livet av igen.
Inte taget i Hjo rusningstrafik…..
Här finns varken lapplisor eller trafikljus – men det verkar påkallat ändå – sommartid. Här lär vara smockfullt om somrarna. Vi får se vad det blir av det, maken och jag. Vi är nyinflyttade och vet inte så mycket mer än att våra själar har landat här. Vi tycker om det vi valt. Med hjärta och själ. Vi är kära. Inte bara i varandra utan även i Hjo. Hur bra kan det bli?
Man ska ha husvagn….
Costa del Sol
Det ligger kvar där det låg sist vi var där. Solen skiner, det regnar och är allmänt underbart. Corona där också. Sommartid önskar vi inte vara där oavsett. På tok för varmt för oss. Jag har inte tålamod att ligga stilla och sola ändå och att göra saker är vaaaaaarmt.
Detta saknar jag sååååå mycket.
Att vara där vintertid är perfekt. Egentligen från mitten september till mitten april – det är optimalt. Som kallast i slutet december och januari. Februari brukar det regna en del och sedan blir det varmt. Det är varmt inemellan också – för oss – men inte för en spanjor. De går i pälsmössa medan jag går barbent i jeanskjol. Vem är knäppast tänker vi när vi möts…….. Fniss.
Ett litet kjoltyg.
Här tar det abrupt slut.
Får spara lite till nästa gång, också. Balans det där att inte skriva så mycket så att ni inte orkar läsa – och inte skriva så lite att det blir ointressant. Tänker att både ni och jag skall roas en stund. Jag njuter av att få ”tala” med er, ska ni veta. Känner liksom en närhet till er. På någe vis.
Det är så det är.
Första sprutan fådd. Det känns bra. Öm som katten just vid sticket men det lade sig snart. Håller oss undan ändå – men andas morgonluft. Morgonluft är fint. I alla fall här.
Var rädda om varandra, er själva och er nästa. Eller nästnästa om er nästa är en elaking.
Vi ses och hörs om en vecka! På måndag skall jag unna mig fotvård – HARREGUDENADÅ vad jag kostar på mig. Skönt. Tror jag. Hoppas ni springer på en fotvårdare, ni också.
Imorgon är det lördag och jag har tvättid. Å fotvård på en måndag. De´ va´ la rolitt, då.
Sådana skämt skrattade man åt på -60-talet. Eller den här – Jag har köpt en bladlös kniv utan skaft. Det tyckte jag var roligt. På den tiden, alltså. Bäst att förklara sig så att ni inte tror att jag går igång på det igen. Skulle inte sitta bra i mitt CV.
Det var en gång en gång – och den var sandad.
En 10-åring är mer lättroad än en sjättifemåring – det är då helt klart. Det har jag kommit på alldeles själv efter en del funderande. My brrrrain, you know. Som jag skrattade. Då. Åt det. Det var tider det. Då hade man inte covid. Då var det Hong-Kong-influensa. Jag hade det. Tror hela vår familj hade det. Minns dock aldrig att mamma var sjuk. Mammor blir inte sjuka. Trodde jag. Odödlig, liksom.
Det var då, det. Söstra mi´♥ ! Tiden går ! (och den är den enda som har vett att gå hör jag mamma säga……)
Barnasinne.
En liten familjemedlem och gosse blir 1 år. Ekengrenskan syr så att det skvätter om det. Skapande är roligt. Ett livselixir. Måste ha det i mitt liv. Är det inte inlagd gurka så blir det en hoodie. Eller vårrullar.
Förutsättningen för vårrullar. Filodeg och köttfärs med mängder med kryddor.Vårrulle in the making. Ser mest ut som ett örngott med jox på men vänta bara……
Eller en onödig you-tube-kanal. Möjligheterna är många. Ibland blir det resultat som är något att ha. Andra gånger blir det en tummetott. Nobody´s perfect.
Sömnad på gång. Till den Lille Juvelen. Den blir för stor, det vet jag redan nu men gossen växer så att det knakar.Ta-da! Goda. Hemmagjorda. Stolt husmor. Smackande husfar.
Syjumper och nätverkande.
Det är lätt att soffa bort sig helt på den skånska myllan och yla av frustration för den ofrivilliga men nödvändiga isoleringen. Träffar inte en människa utom på Willys i stort sett. Ökenkänsla? Ja. Passar Ekengrenskans natur? Nej. Jag kämpar.
Jag ylar i smyg och kämpar på med yrkesidentiteten i dessa isolerande tider.
Möjligheten att träffa människor och socialisera digitalt har blivit ett nödvändigt och uppskattat behov. Via duktiga Eva Synnergren – Klicka Här– som skapat spännande kurser som jag investerat i, har jag fått möjligheten till ett nytt fantastiskt nätverk med nya vänner och kontakter. Jag har berättat om det förut och det tål att upprepas. 456938 ggr. Minst.
Bästaste Eva Synnergren
Möten på nätet med bild och samtal, skratt, fika, kunskap, tips och allt vad som man får till sig. Virtuell fika är uppskattat. Tips och trix för marknadsföring. Att lysa på nätet, helt enkelt – Evas slogan. Ett gäng entreprenörer med stora och små planer och mål. Fantastiskt!
Härliga Lena Nilson på Antika Syfabriken.Textil- och återbruksdesigner.
En ny kontakt som frodas är Lena Nilsson från Evas digra nätverk. Skapare av Antika Syfabrikens online-kurs på FB. Jätteroligt. En mästarinna på att ta tillvara och hitta på nya användningsområden för textila material. Ligger i tiden och är sunt? YES!!! Information hittar du genom att Klicka HÄR. Facebook-kontakten hittar du HÄR.
Kreativt arbete och hobby. I like
Tåååååålamoooood.
Det har jag. Det har jag inte. Det är olika. Bara det händer något. Finns många bokstäver att välja bland i vårt alfabet. Man ska inte raljera om detta med diagnoser. Det fattar jag. Men likväl som det finns filmer som är ren fantasi – så heter min eventuella diagnos Uoi90J#. Eller vad som helst. I alla fall – Hjo har vi fallit för och där sätter vi ned bopålarna. Hur dessa pålar ser ut – det får vi se. En påle hit och en påle dit – om jag känner oss. Vi bankar väl ned dem lite här och där. Som en början på en fortsättning av vad som helst som innebär glädje och att leva livet som det ser ut här och nu – med en viss framförhållning.
Jag kommer att få lära mig att gå lååååångsamt i Hjo. Ytterligare en utmaning för en Ekengrenska.
Varför just Hjo?
Varför inte? Jo, för att Hjo finns. En god anledning. För att det inte ens är roligt att betala miljoners miljoner för boende i storsta´n – hur gärna just jag än längtar efter familj och vänner. I mindre städer betalar man för stål men får guld. Både vad gäller tomter och annat boende. Än så länge. That´s why. Good enough. Nya möjligheter? Tror jag, det. Kom igen, bara.
Min framtid är säkrad. Det finns många lyktstolpar i Hjo
Pandemin kan hålla på ett tag till. Förändringen är av nöd tvungen för att få syre. Livskraft. Lyskraft. Helt enkelt. Vi är bra på det, min man och jag. Att lukta på nya saker och få nytt syre och möta nytt ljus. Nya promenadvägar, nya möjligheter, socialare liv, fördjupade jobbmöjligheter för den mest rastlösa i familjen…….moi…… — och möjligheter att umgås på ett annat sätt. Inte långt till Morgan Nyman AB – för vilka jag gjort lite nytta ibland ♥ genom åren – och kan fortsätta med det.
Vasaloppet på TV.
Det är där det upplevs. Bekvämt i fåtöljen och fingrarna hackandes på tangentbordet. 11-kaffet som blev halv-9-kaffe och fröknäcke med ost. Lövtunna blev det denna gången – knäcket. Oj. Gott. Hoppsan. Såg precis en tävlande, vars skida/bindning precis gick sönder – Max Novak…….fy vilken frustration att hantera…….. Skulle inte vilja vara i dina skidor, kompis…..Andas…..
Maken har åkt Vasaloppet 14 gånger, tror jag. En bragd varje gång. Därför fick han 2 st extrastora fröknäckemackor idag. Hjältar måste firas. Ofta. Jag har inte åkt en enda gång men den som bakar får smaka, så jag fick 2 stora. Av mig själv. Snäll jag är. Hjältesnäll.
Heja, heja!
Maken är från Mora så det klappar extra i hans hjärta när loppet körs. Mora är vackert. Vi har åkt husvagn dit ett antal gånger. Speciell känsla. Varje gång. Kär släkt att hälsa på. Det kan jag berätta om en annan gång.
Solnedgång i Mora Noret.
Vasaloppet är världens största långlopp på skidor. Första loppet arrangerades 1922 och den klassiska 90 km långa sträckan mellan Berga by i Sälen till Mora var länge det enda loppet. Vasaloppets vintervecka med längdskidåkning och Vasaloppets sommarvecka med mountainbikecykling och löpning lockar årligen nära 100 000 anmälda deltagare. Sedan starten 1922 har över 1,6 miljoner deltagare passerat målportalen i Mora. Vasaloppet är en ideell verksamhet som ägs av IFK Mora och Sälens IF. En motor för folkhälsa och föreningsliv, i fäders spår för framtids segrar! / https://www.vasaloppet.se/om-oss/
Gå gärna in på Vasaloppets hemsida och läs lite. Klicka HÄR. Superintressant. Lång historia. Mycket kämpande. Mycket glädje. Stort engagemang. Mycket kärlek. Mycket smärta. Mycket av allt. Ibland ingen snö.
Ny kör vi. Ingen återvändo. På ett tag. Vad vet man i livet? Bejaka det och det kommer till dig.
No return.
Då kör vi väl då, eller? Hur gör ni? Med typ….något? Privat fråga, kanske men ändå. Nyfiken.
Vi kör väl på demonteringen av allt runt vår villavagn – som vi flyttar upp till Morgan Nyman AB. Den ska få nya ägare så småningom. Villavagnslivet är inte slut – men just nu gör vi lite paus. Det finns planer…….tro mig.
Let it shine. På oss alla.
Kram hela dan. Må solen skina på er. På alla möjliga sätt.
Bortresta. Hemkomna. Snö när vi for. Barmark o plusgrader vid återinträdet. Det är nu det börjar. Ljus, vår och…..nytt liv. Ut och röja i den lilla rabatten. Kaffe på verandan och ny luft i lungorna. Tack. Very welcome.
Närkontakt. Villavagnskramen.
Utbildning och bondning med kollegerna.
Varit på utbildning hos Morgan Nyman AB i Stenstorp. Nära Hjo. Träffat kära kolleger. Skuttat runt i nya modeller.
Bara att flytta in! Vad väntar ni på?
Lite fotoshooting med kollegan Daniels nya superduperkamera – av och med yours truly. Några snabba skjut, om man översätter fotoshot. Låter farligt och opassande men det gick lugnt tillväga. Påfyllning av kort var på sin plats. Nu har ni sett stranden i Beddingestrand i alla årstider. Min superpinka toppluva på allavägar och upp i alla trän. Året har snart gått runt. Jag har gått runt. Mig själv. Flera gånger om. Nypåfyllning mottogs tacksamt.
Jag har snart klättrat i varenda vindpinade pilträd i hela Södra Skåne med min superpinka mössa.
Langsam fahren, bitte
Det var en fröjd att lyfta på rumpan och bege sig på vift ut i den stora världen. I den världen där människorna faktiskt finns. Vi håller oss så undan från covid och människor att vi skulle kunna tro att vi bor på Mars. Tomt och rätt allena men vi är friska. Skönt. Man vet ju inte hur det kan drabba en, ju. Ska erkännas att det tar på en MEN……..det är vår på G och det går att vara ute. Våren kom igår, faktiskt. Några timmar. Plusgrader. Solsken. Fågelkvitter. Hackspett som äter fröer på sitt lilla sätt – upp och ner. Man blir glad.Puss på dig, solen.
Hjärtat på fel ställe men med rätt budskap ändå.
Jojo. Sov över i vår favvostad Hjo. Denna mysiga lilla bygd. Lite kallt om nosen nu i vintertider men så hjärtefint. Allt ligger i centrum – större än så är inte samhället. Finns många restauranger och och små mysiga affärer. Åsså finns det semlor. Vi var där på Semlans Dag. Gissa om vi ätit. Rätt. Vi åt. Det har varit ett semleår i år utan dess like. Aldrig någonsin ätit så många – men så har det inte varit covid förut och inte har vi varit i Sverige på vintern, heller. Ni fattar. Vi bestämde i förrgår att DEN Wienersemlan får bli den sista. Poff – det blir semlemage av sådant. Ni kan förstå hur en sådan ser ut i profil. Outstanding, om man säger.
Kanske inte så dumt med semlemage ändå. Rätt vackert. En bulle i ugnen, eller hur det nu är man säger.
Bott på hotell och njutit. Så covidanpassat som bara den. Ingen trängsel i frukostrummet. Handsprit överallt och a-v-s-t-å-n-d. Knappt någon personal alls. Heerregu, när covid lugnat ner sig skall jag ansöka om att man tar bort ordet ”avstånd” från ordlistan. Ordet ska förbjudas, helt enkelt. If you ask me – så gör inte det för då vet ni vad som vankas.
SURPRISE!!!! Ett kärt välkomnande. Vi tappade hakorna. Alla. Kära vänner i Spanien hade fixat en överraskning. TACK M & R!Grillat är godast i Hjo. Om man har fantasi, alltså.
Vandrat gata upp och gata ned. Kallt men välkomnande ändå. Så mycket gång var det nu inte. Egentligen. Bilpromenad, som jag brukar kalla det. Så är det ju – en varm bil är ett fantastiskt alternativ när det nyper kallt. Bekvämt, ombonat och tillgängligt.
En vacker vy att vakna till. Bara titta. Inte bada.
För den sugne.
För den väldigt sugna fanns det möjlighet till vinterbad. Att gå på vattnet, liksom. Det kunde man gjort om det hade pockats på det men det var inget i min kropp som kände just den darrningen av välbehag. Förstår att det är det nya man borde hoppa på men trots alla bedyranden om att det så skööööönt – EFTERÅT – så avstår jag gärna. Är inte där än………… Jag tycker bättre om när det är skönt före än efter – för då vet man att det verkligen ÄR skönt eftersom man är mitt i det, liksom. Efteråt kommer sedan och det kan man ju aldrig vara säker på.
Skönare än isbad, tänker jag. Ögonblicket räknas. Inte efteråt-et. Förutom ett tandläkarbesök. Bäst efteråt.
Fantasi.
Ordet f-a-n-t-a-s-i är ju ett synnerligen bra ord att använda när verkligheten är lite ogästvänligt verklig. Gaaaaaah! Kom snart – vår!!!
Längtar.Iskristaller i närbild. Fint på sitt sätt men inte för länge.Colours to keep me awakeFantasi med verklighet. Sedan.
Kalk var det här!
Tog en liten biltur häromdagen. Med 2 liter yoghurt, 2 kilo potatis och en syndig påse chips ( eller 2 – det var ju extrapris ) for vi hemåt. Tog en omväg och körde in på småvägar. I love it. Bara svänga hit och dit och se vad man hittar. Som svampar på åkern dök de upp. Kalkugnarna.
Kalkugnarna vid Östra Torp uppfördes vid mitten av 1800-talet då det i området pågick en stor kalkutvinning. Redan 1701 anges på en karta över Östra Torps socken att greve Beck-Friis fick ”taga kalk på ägorna nr 1”. Detta är den äldsta kända uppgiften om kalkbrytning i detta område. I dag finns ett tiotal kalkugnar bevarade nordost om Östra Torps by. De äldsta är uppförda vid mitten av 1800-talet, de yngsta på 1930-talet.
Här brände man minsann. Kalk till jordbruket, hus och faktiskt att strö över lik för att förhindra pestens spridning.En historia – nu bevarad för eftervärlden.
Spettekaka – någon?
Någon som tycker om det? Inte jag. Inte särskilt. Inte alls. Finns ett bageri någon mil bort från oss. Var där för några år sedan. Häftigt att se handhavandet. Traditionellt bakande. Bra att någon håller på traditionerna. Själv kan jag inte förlika mig med äggsmaken, helt enkelt. Mjöligt och äggigt. Inte marängigt, alls. Jag som ÄLSKAR t e x Schwartzwaldtårta. Skillnad. Allt jag kan säga.
Klar vinnare.
Å andra sidan, Schwarzwald ligger ju långt från Skåne, så man får fatta hur det ligger till. Vi får hålla oss till lokala produkter. Förutom Spettekaka, då. Som JAG tycker. Många älskar det. It´s yours, with pleasure.
Gaaaaaaaanska grått men solen sken från en klarblå himmel
Så vad händer nu?
Nu händer följande: Jag startar TV:n, lutar mig tillbaka och väntar på att ni skall vakna. Helt enkelt. Efter det blir det eventuellt en kopp kaffe – men jag är ingen kaffekäring egentligen. Inte så att jag MÅSTE ha kaffe. Jag dricker för att det är mysigt med 11-kaffe ihop med Mats – men annars………………njaeä. Inga måsten alls. Jordnötssmör på vitt bröd är godare. Å Schwarzwaldtårta. Bara säger. Därefter lite frukost och ut på vårbete. Kosläpp á la pansjis. Hon kan. Än. Jädrar, vad jag skall skutta.
Kosläpp. Apselut.
Åsså det sista, då.
Ber att få önska er det allra bästa av det mesta. Tycker ni om rostade palsternackor – ja, men så ät, då! Unna er! Är det så att ni tycker bättre om att damma av persiennernas lameller – ja, men så damma på, då! Gör det ni kan och trivs med. Alltid något varje dag. Vi får samla på gördetbrasaker, helt enkelt. Själv skall jag njuta av fotot på gårdagens middag. Rårakor med bacon. Fyfabian, så gott det var.
Goda. Potatis med lite palsternacka, gnuttigt med lök och yttepyttegnutta vitlök.
Jag bara säger vad jag menar. Glasyr i alla dess former. Må vara på tårtan, i staden, på landet eller i vardagsrummet. Bara gör´t !!
Det stora Piffet.
Mmmmm. Det är vad jag tycker. När man krusidullar på med saker. Lägger extra schnitzung på lite tradiga dagar och gör dem oemotståndliga. Piffar upp en oansenlig tröja med en liten brosch, hajpar läpparna med en piffig trutpasta eller lägger en liten persiljekvist på potatisen? För att man kan!? För att man vill!? För att det är alldeles livsnödvändigt !?
Man kan piffa till sig med en jordgubbsglass t ex! Bara en sådan sak kan gör vem som helst lycklig. Mig t ex
För att själen känner att den är på bröllop när sinnena får sitt vackra. I princip, i alla fall. Kommer ALLTID att tycka så och måtte jag få möjligheten att fortsätta med det. Kom ihåg det alla – om jag någon gång måste bli omhändertagen – förära mig en pifflåda så att jag klarar mig.
Min 97-åriga födelsedag.
Man kan få spel.
Julspel, till exempel. I Málaga. DET, mina kära läsare – det är magiskt häftigt, vackert, coolt och involverande. Kanske kommer ni att åka dit med mig på Unnadigresan en gång – kommer att ha turer dit när allt blir vettigt igen. Om ni inte åker med mig – åk dit själva.
På en sidogata i Malaga. Här kan man både njuta och äta. I december. Ute.
I vilket fall: Dagen för premiären av detta ljus- och ljudspel är den stora gågatan Calle Lariossmockfylld med jublande människor inför detta mästerverk – men ni har chansen varje kväll från slutet november och Trettondagshelgen. Spanjorer vet hur man festar och visar sina känslor. Missa inte. När Jose Feliciano stämmer upp i Feliz Navidad – som betyder God Jul – då sjunger ALLA med. Jag blir lika lycklig varje gång av att se alla så glada och uppsluppna! Delad glädje är dubbel glädje, eller hur?
Kommersen på Calle Larios i full gång. Huvudpromenadgatan i Málaga.
Om ni klickar på denna länken får ni se premiären från 2019 ! Missa inte detta!!! Det förbaskade covidviruset förhindrar den stora folkfesten i år – men ljus- och ljudskådespelet pågår varje kväll. Ändå. Såklart finns det åsikter om att detta ljusspel drar för mycket energi och att det inte är bra för vår jord. Jag backar i den frågan och bara njuter. Så får det bli.
Ögonblicksbild från förra året när Mats och jag var där. Jag blir lika lycklig varje gång jag får uppleva detta skådespel.Även tomtar får vila ibland. Calle Larios är inte sämsta platsen precis
En salig blandning.
Ordet salig är besläktat med ordet säll och betyder lycklig. Så fick ni veta det. Just nu är livet en salig blandning av pepparkakshusbakning, 5-2-diet, längtan och saknad efter kära och nära OCH lakritsbilar. Har ni smakat? Ta 8 st ur påsen och möla i er. Gott. OM ni tycker om lakrits – alla gör ju inte det. Förstår inte hur ni klarar er i så fall. Tips bara – häll inte upp i skål och glöm av. Bilarna blir fuktiga och lösaktiga 🙂 ! Fässka bilar är bäst. Direkt ur påsen. TIps från er coach.
Ett måste i var mans och kvinnas hem.
Det är det jag alltid sagt.
Rosa – eller DÅSA som lilla E myntade – är en fin färg. Eller lila. I like. I love. I Trelleborg finns gigantiska växthus som en dansk tomatodlare driver. – Alfred Pedersen & Son. Han driver ett drivhus, helt enkelt. För att kunna få större skördar och längre säsong använder han en ledbelysning, som ger lila sken. Hur snyggt som helst, tycker jag då, men det tycker inte andra.
Som en saga för oss lilarosatokiga
”Problemet är nu att ljuset blivit lila, ett ljus som en del upplever som direkt störande och som lyser in i hus och hem. Nu har miljöchefen i Trelleborg fått in detta som ett ärende. Man har klagat på det starka ljuset från växthusen. Från den 6 november har de nu släckt ner belysningen mellan klockan 17 till 23 för att störa mindre. Sedan har vi bett dem inkomma med en vidare åtgärdsplan, säger Mikael Norén, miljöchef i Trelleborg. När vi talar med folk verkar ljusfenomenet främst uppstå när det är lågt liggande tjocka moln och som då blir belysta underifrån. Miljöförvaltningen har haft kontakt med Alfred Pedersen & son som driver tomatodlingen och där vill man gärna hitta en lösning./SVT Nyheter Skåne”
På väg till villavagnen från Trelleborg. En stunds njutning. Lys på mig – gör ingenting alls.
Så drar vi till med slutklämmen, då.
Inser att om jag skall växa och bli stor krönikör – då måste jag jobba mer med detta. Ha det som ett jobb. Liksom. Får se hur det går med det. Vara fokuserad. Ni vet. Jag vet. Jag ÄR det men på många saker. Samtidigt. Så rädd att missa. Någonstans trivs jag väl med det annars skulle jag väl göra annorlunda. Vad vet jag. Anyway: Som att jag har en tygbit som ligger och skriker efter mig. Som vill bli insydd. Den måste jag ta hand om. Fortfarande mycket kvar att fila på på mina webbsidor. Förlåt evasynnergren.com . Det sker det som sker.
Tofflorna.
Måste laga mina skinntofflor. Köra administration och fixa bokföring. Det blir en del fastän årets företagsinkomster är blygsamma. Fundera på framtiden, nuet och om jag skall ha kaffe till frukost eller te. Smör eller inte på mackan. Stora beslut. Plus en massa saker jag gör, tänker och filurar på som jag inte skriver här. Allt har sin tid.
Juleröda blommor från våran gata i sta´n. På Costa del SolMinnenas Television. Typ. Förra julen.
Ha fina dagen. Alla.
Gack nu ut och ha en fin dag. Hoppas att alla av er kan det. Gack in i köket och gör en god kopp kaffe, häll upp ett glas juice, smygsmaka på pepparkaksdegen eller hitta på något bus. Ta en chokladbit, vet jag. Det är livgivande.
Det blir te, macka med smör och så ska jag spontankyssa maken. Så får det bli.
Det är så det börjar. Det är sedan gammalt. Det är nu som jag hälsar på er som läser och sedan börjar det. Letar efter det som jag aldrig vet vad det blir.
Det är idag det händer.
Precis. Det är nu som jag släpper jag taget. Om vad? Om antingen hela hemsidan eller bara krönikan men med adress Ekengrenskan.se. Vi får se hur det slutar idag. Något blir det i alla fall. Nu är det ju inte så att mitt cyberbidrag på något sätt ändrar världshändelserna i någon promillegrad ens. Inte en endaste krusning. Någonstans. Det är en rent självisk handling. Produkten av att jag tycker om att lära mig nya saker, att slänga mig ut i det okända ( bara det inte är från höga höjder eller ner i djupt vatten ) – och testa. Så länge det är greppbart, alltså.
När man kan se över kanten efter många försök.
Utfall, infall, bortfall.
Framöver får jag se vad som händer. Vilket blir utfallet, egentligen? Läser någon? Tycker någon att JA – detta vill jag fortsätta följa. I vilket fall – om jag faller så märker jag inte så mycket av det. Ingen annan, heller. Kommer varken att blöda eller tappa mjälten. Bara att fortsätta – för mina egna sunda vätskors skull. De vätskorna som inte är utspädda med jordgubbsgin, förståss. Men den är slut sedan länge så torde vara nollgradigt i blodet. Jag har liksom tappat mina verksamheter – de står på vänt – pga Corona – och jag står inte ut att bara se tiden ticka bort. Det är sanningen. And nothing but the truth.
Vad tycker du? Hoppas du fortsätter titta in här!
Pandemi och möss.
Det är ju så att jag märker att den usla pandemin tar på humöret. Naggar i kanten. Som råttan på en liten kaka. Lite i taget. Gäller att baka nya. Kakor. På tal om det – vi håller på och jagar en mus eller 2. Som smyger runt våra fågelmatsburkar. Lämnar visitkort. Om man säger. Vi satte ut en råttfällebur. Tänkte testa om de små rackarna fastnar där. Nä. Såklart inte. De små rutorna i nätet är för stora. De små liven hoppar ut och in. Slår kullerbyttor. Hånflinar säkert. Bar-hopping i den lilla musvärlden. Jordnötter o annat gott.
Var är den? Musen? Katten, musen, tiotusen.
Pilutta, sa musen.
Betyder att mössen gäckar oss och äter gott på det som egentligen skulle bli deras död. Såklart. Det blir till att införskaffa några minifällor istället. I o f s – de små rackarmössen gör ingen direkt skada. Än. De kan få leva – det finns de djur som behöver dem som mat, ju. Bara inte de små gnagarna kommer in i huset och hälsar på. Då blir det stekpannan direkt. PÅ dom, alltså. Skallebank. Direkt.
Snart infångad.
Det gäller att tänka bort.
Precis. Bromsa tankar som gnager. Inte bara möss som knaprar. Även tankarna. Vi är i välsignat läge ändå, trots allt. Vi bor inte i läckande tält. Inga krigszoner i närheten. Ingen svält. Lideregentligen mest av leda. Håller vi oss bara undan så är det den som är värst. Som om livet bara passerar och man får inte vara med. Någon annan bestämmer – Covid heter den oinbjudne visst. Jo, jag upprepar detta. Tror det är viktigt att uppskatta det för oss självklara – medan det finns. Vem trodde på Coronaeffekter för 1 år sedan?
Tidsnödig.
Är man redan sjättifem år så blir åren allt mer viktiga. Eller snarare mer påtagligt drabbande. Den övre gränsen närmar sig. Det är fakta – inget att grina över men tänka får man. Livet är det livet är. Nyss drack vi kaffe och åt en marsipanbit. Det är också en bit av livet. Tror jag skall ta en bit till. Av både marsipan och liv.
Kaffetåren. Marsipanen redan uppäten
Surdegar och julgardiner.
Joråsåatte……började tidigt med julpyntet. För nästan en månad sedan. Vi har inte så stort. Har gjort oss av med det mesta och förresten – det lilla vi har finns i Spanien. Det blir jul ändå som dessutom går över på en kvart. Betyder inte så mycket för mig längre. Lite pyssel och pynt. Det får det bli men på Nyårsdagen åker allt ut och tulpanerna in. Det var mest när mor och far levde och vi samlades alla hos oss. DET var jular för mig. Nostalgi men ändå. Vi bodde stort då – i Benareby och därför kunde vi erbjuda gott om plats att umgås på. Livet är föränderligt. Helt naturligt så.
Kommer att laga Herr Jansson, Farsans Sillarätt och säkert baka och dona. Trivs i köket.
Sill och gran i samspel. Har redan tjyvbörjat.Julemys i det lilla. Det räcker för oss.
Myror i brallan
Vet i alla fall att jag har en skapande karaktär. Måste bara hitta på saker. Slöseri med livet, annars. Om man nu KAN göra saker. Inte alla förunnat. Ju. Eftersom jag både KAN och VILL så måste det ske. Maken tittar på mig ibland och undrar om det måste ske NU eller om jag kan vänta lite? Det kan jag oftast INTE men ibland måste jag. Vänta. Jag KAN tänka själv. Faktiskt. Just nu har jag skapat Sally Staffli. Släkt med Salvador Dali? Ingen aning vad jag ska med henne till men hon har i alla fall tagit passfoto nu. Ska ut på resa. Vart vet hon inte. Inte jag heller.
Sally Staffli vill ha passfoto. Vilket är bäst? På vänstra sidan tittar hon till vänster och på högra sidan till höger. Avancerad teknik.
Håller på och avslutar gamla surdegar – saker som bara ligger och som drar energi. Lägga upp gardiner, sticka färdigt västen av överblivna garner, rensa skåp, slänga saker som inte behövs. En god känsla av duktighet och välbehag infinner sig. Sedan kan vi säga att detta att baka surdegsbröd är också rent ljuvligt. Maken smackar gott och himlar med ögonen när det bjuds på nybakat. Det är värt allt. Tycker jag om bekräftelse???? Naaaaääääääää. Jo.
P1 och annat på P.
Följer P1 och deras dokumentärprogram. Gör ni? Om inte – gör det. Superintressanta ämnen om allt möjligt. Just nu har jag avslutat serien om Vipeholmsanstalten. Brrrrrr, säger jag bara. Vad gjorde man med människor som var udda förr?
Den svenska tandhälsan skulle räddas med kariesexperiment på 400 intagna på Vipeholm. Bakom den anonyma koden C47 finns Bertil Losell, 12 år gammal ska han äta klibbig söt ”extra farlig” kola.
P 3 har också intressanta program. Om hur man t ex experimenterade med östtyska elitgymnaster innan muren föll. Helt otroligt vad det pågått och pågår saker utan att man har en aning. Inte jag, i alla fall. Dopningsexperiment på unga flickor.
Är jag galen i tråkiga saker? Blir jag deprimerad av det? Nej. Bara oerhört intressant. Finns roliga saker också. En källa att fritt ösa ur. På promenaden, när man bakar schackrutekakor, gör kålpudding eller annat fasligt gott. Nytta med nöje. Rekommenderas!!!
Se så många blommor som slagit ut på ängen….
Om inte om vore……
Då skulle jag varit trädgårdsmästare. Eller drivit ett framgångsrikt bullfik med härligt smaskiga luncher. Det lilla formatet. Välbesökt och välrenommerat. Eller så skulle jag har designat kläder. Eller varit professionell sömmerska. Sytt extravaganta kläder. Eller skrivit en bok. En bästsäljare, såklart. Varför nöja sig med det lilla? Eller haft 8 barn som alla vore scouter och alltid var redo.
Skönt att veta att allt blev precis så perfekt som det skulle bli. I det som är. Jag håller på och jag gör allt detta i den småa världen – och påverkar i det lilla ändå. Det är häftigt. På riktigt.
Lustiga bullar. Pojkar heter de visst. Eller?
Fortsatt osäkerhet.
Vet inte än hur jag får till det idag. Med krönikan, alltså. Dess presentation i Världen. Det ger sig. Några timmar kvar. Kanske trycker jag på en knapp och allt försvinner? Kanske kan ingen läsa i mobilen? Man måste ändra på allt sådan, förstår ni. Så att text och bilder och allt annat anpassas för de olika läsplattformarna. Majgadd.
Det blåser kallt och satanigatan i Skåne. Solen skiner – men nog drar det i Spanientarmen. Inte till tillståndet där men till det som finns där. Ändå. Finns ju en anledning till varför vi gjort som vi gjort. Loving it. Även på håll.
Spanska klänningar. Drömmer om att äga men har givit upp. Varför skulle jag äga en? Drömmar ska ibland förbli drömmar.Färska spanska grönsaker längtar vi efter
Enough is enough.
Önskar Eder alla en förträfflig kommande vecka. Snart kan vi köpa Skogaholms vörtbröd – det finns andra märken också men detta är inte radio så då får jag skriva vilka varumärken jag vill – MÅSTE bara ha en just sådan limpa – även om jag bakar själv normalt sett. Kommer ihåg när vi var små – mamma bakade allt – och när det blev köpelimpa ibland då tog den slut på sekunder. Köpelimpmacka med O´Boy. Fy fabian så gott. På tal om det. Nu skall jag göra en inköpslista och beställa matpåse. Att hämta i livsmedelsbutiken. Det är smart i dessa tider. Annars gillar jag att titta runt i hyllorna och köpa för att experimentera med. Nya rätter. Nya recept. Hur ska man veta vad som finns om man inte får klämma och titta på? I affären, alltså…….
Änden.
Kram på er. Det behöver ni. Vi. Alla. På håll. I alla fall nu. Det vankas bättre tider snart. Det vet jag. Det tror jag på.
Det är varmt i solen här i Marbella. Hör och läser att det är grått och ruggigt hemma.
Förstår men fattar inte. Har precis kommit in, efter att ha suttit i solen en stund. Det blev lite för varmt. I o f s är jag en rastlös tvåbening och att ligga still lockar föga. Bakar hellre en kaka eller sopar altanen. En e’ som en e’, när en inte ble’ som en s’ulle…..( Mona ??? )
Summer’s pending
Campingarna runt Costa del Sol är fullbokade. Inte en mygga kan knö sig in. Just nu är det höghögsäsong. Alla som vill ha sol, kommer nu. Här på Solkusten blir det SOMMAR runt mitten av februari. Svensk sommar. Då spritter det i allt som kan spritta. Fullständig explosion. Husbilar finner man nästan överallt, där det går att parkera. Om Pappsen hade levt idag, hade han nog sagt att de är som Egyptens gräshoppor – massor och överallt. Förstår varför. Huset med sig och allt man behöver.
Almond blossom
Idag får vi sjunga mandelns lov. Ni som inte sett eller upplevt blommande mandelträd – ni har något att längta till. Jag lovar. Idag är det måndag och passeligt åkte vi till byn Monda. En liten bergsutflykt – några mil norr om Marbella – för att njuta av nygrönskan. Well, nygrönt och nygrönt……det är grönt jämt här men liksom intensivare nu. Det är skirt och vänligt. Magiskt. Lika magiskt här i Spanien – som vårgrönskan hemmavid. Jag blir lycksalig av allt fint.
Pink or white
Mandeln lär vara släkt med plommonet, persikan och t o m slånbäret. Det är en stenfrukt. Blommorna kommer först direkt på grenarna och därefter bladen. Trädet är ganska oansenligt när det inte blommar, tycker jag. Man lägger inte ens märke till det. Ett litet oansenligt spektakel – men i blomstertider……..
The almond fruit
Känslan som infinner sig, när man passerar de blommande mandelodlingarna är på gränsen till smärtsam. Positivt smärtsam. Jag blir så berörd. Svårt att förklara. Samma känsla inför äppelblomstren i Kivik och de böljande rapsfälten i Skåne.
Olive harvesting
När man skördar mandeln gör man precis som när man skördar oliver – man breder ut ett stort finmaskigt nät på marken, och sedan slår man på grenarna, så att mandeln lossar från grenarna. Ett ludet skal, som i sig innehåller ett hårt mandelskal ( och som vi knäcker till julen hemma) och innerst själva mandeln
Empty shells
Att kunna bila runt i landskapet är en otrolig tillgång. Det är bergigt häromkring och MÄKTIGT! Denna sol och flora. Det var därför vi valde denna del av Spanien.
Pure splendour
Närheten till Málagas flygplats gör det lättfångat. Det går tåg och buss hit till ”hemmet”, så……….. easy access.
A place in the sun.
Dags att fortsätta dagen med planera mina gruppresor. Destination Andalucía. Hittar smultronställen, som jag vill ska ingå i mina arrangemang. Jätteroligt att planera och presentera för er framöver. Watch this space!
