Blir ni lite förvirrade? En krönika till – hon har ju precis skickat ut en i cyperspejs. Joråsatte…………..jag skriver ju för både Villavagnsbloggen.se och för mig själv Ekengrenskan.se
Villavagnsbloggen är för alla men i synnerhet för er som vill veta om livet i en villavagn – och vilka möjligheter det valet gav mig och min man. Man kan få veta om hiskeligt många bra saker. Skrivet med knorr och med mina ord och tankar. Ingen större åning där heller, men lite hyfs är det allt. Lite mer proffsigt och riktat, skulle man kunna säga. Om man är snäll. Om man vill väl.
Magnifique. Vill veta mer? Prenumerera på Villavagnsbloggen
Ekengrenskans Knorriga Krönikor är för resten av jordens befolkning. I den fröjdas allt möjligt och jag behöver inte skämmas ett dugg. Behöver inte ha Ågren för att människor ska undra varför mina tankar angår dem i en villavagnsblogg, just.
Krönika hela da´n!
Jag är min egen chef och jag sänder mig in i skamvrån själv. Där kan jag stå så länge jag själv bestämmer. Om jag nu bestämmer mig för det och det är i och för sig ganska troligt. Kan bli många besök. Jag är min egen bödel, hård och orättvis – men jobbar på att bli endast åklagare.
Inte jag på bilden men nästan. Hård och orättvis mot mig själv.
Den Ljuvliga Kudden är min.
Jo. Det är sant. Jag fann den. Våndades. Svettades. Betänketiden var lång och och malandet huruvida jag var värd den pågick länge. Expediten trodde nog jag flyttat in i affären för gott. Tingesten är fylld av dun, 50 x 90 cm och därmed nästan stor som en madrass men alldeles, alldeles underbar. Kostade 850 kronor på REA!!!! Nedsatt från 1095 kr. Brrrr. Hiskeligt dyrt men jag har drömt om en vettig kudde i så många år. Jag kan knöla till den hur som helst och var som helst – den är låååååång. Tar en halv sängplats i anspråk. Har köpt billigare flera gånger – som med stigande ålder – typ 1 år – har förvandlats till antingen en mjuk trasa eller en lång strut. ELLER så har den aldrig blivit vän med mig och vägrar bli det minsta formbar – bara hård och nackspärrsvänlig.
En riktigt gosig, en. Älsklingskudden.
Tiden var mogen för denna investering och mina 4 gamla nedsövda kudd-eländen får gå hädan. Till annan planet för själva har vi ingen plats på hyllorna längre för något om-utifall-att-vi-behöver-dem-till-något-vi-inte-vet-än. Dessutom är de ju värdelösa som just kuddar.
Inte läge för kuddförvaring, just.
Julen närmar sig med stormsteg. Då vänder det mot vår och det tröstar mig. Det tar oss längre bort från covid-lorten. Tiden är ju den förlösande faktorn där. Så kan man få njuta av gula rapsfält och fågelkvitter medan covid långsamt viker hädan. Det är det jag hoppas på. Under tiden får vi stå ut. Vad annars kan man göra? Tänka bort lorten, vi som kan. Emellanåt går inte det och då får man vara lite grinig en stund men sedan får det gå över. Inte hålla på och hålla på över tid.
Jag saknar ord. Bland det vackraste jag vet. Fast det säger jag om allt som är vackert.
Det är så jättegulligt med allt rött, ljussatt och pyntat inför julen. Det är då sant och visst. Mörkret och det gråda vädret är enbarmligt trist. Vem kan bli glad av så mycket grått? Grått är en modern färg. Inredning, väggar, hus, tapeter, plädar, mattor och pynt – där äger grått. Så alla gråfärgs-älskare kan nu införliva vädret. Det matchar.
Detta duger för oss. Vi trivs. Lagom pyntat. En julstädning tar 20 minuter.
Länge leve tulpanerna.
De åker fram efter nyårshelgen. Ut åker julpyntet. In åker tulipperna. Visst låter det helt underbart när man liksom gnider tulpanstjälkarna mot varandra? När man fyller en vas med tulpaner och formar om buketten till fint – det ljudet, alltså. Så livgivande skönt ljud. Det liksom låter som om man skulle vilja ta ett bett och tugga. Det krispiga ljudet. I like.
No worries, jag äter inte tulpaner – it is just a matter of speech. Jag äter inte andra lökväxter mer än gräslök och vanlig matlök. Bara så att ni vet.
Krispigt vackra.
På tal om det – jag köpte lökar på Keukenhof i Holland för flera år sedan. Från Australien. Fråga mig inte varför men jag ville pröva. Sådan är jag. Satte dem i våra gigantiska krukor utanför villavagnen. Först blommade de försiktigt vid fel årstid – eftersom Australien har vinter när vi har sommar. Nu har lökarna vant sig vid den svenska årstiden och de blommar lagom till jul. Ute. Hur vackra som helst och doften är obeskrivligt ljuvlig. Skulle gärna vilja ta in en blomsterstjälk men då får vi förmodligen flytta ut. Så starka dofter funkar inte i vår familj. Se men inte röra. Så får det bli.
En liten rabatt i decemberMera godis för själen.
Pepparkakshusets födelse.
Coronas fel. Eller välsignelse. Det beror på. Mats ritade ett och jag gjorde degen. Vi skar ut och gräddade. Skar bort och sågade. Satte ihop med smält socker. Smält choklad på taket och kokos som snöflingor. Sedan kristyr. Såg framför oss hur joggans tjusigt det skulle bli. Joråsåatte – men skall ju lägga kristyr INNAN man sätter ihop huset. Såklart. Fast om man har bråttom då gör man inte det. DET, mina kära vänner, får effekter. Inget blir som man tänkt sig men vi är glada ändå. På håll, med dåliga ögon och nedsatt hörsel – det är riktigt fint att titta på. Vi såg framför oss ett slott med kristyrutsmyckning och krusiduller. I verkligheten kan man inte vända på huset för att få dit krusidullerna – för då glider taket av. Tro mig. Vi har prövat. Och skrattat. Vi är ändå nöjda med bragden. Efter 22 år tillsammans byggde vi vårt 2:a hus . Det första kunde vi bo i. Gick inte att vända på, heller. Vi målade det som det stod. Ingen kristyr, heller.
Ett litet pepparkakshus utan så mycket kristyr. Det hamnade på diskbänken
Jullotteriet i Spanien.
En stor tradition i Spanien. El Gordo. Betyder den Store/Feta och syftar på den stora vinsten. Ren lotteri-yra. Lotterna kostar runt 200 Euros styck och det är vanligt att arbetskamrater och släkten köper in sig på en del.
Loteria de Navidad, även kallat El Gordo, är ett spanskt lotteri med lång historia. Det officiella namnet är Sorteo Extraordinario de Navidad och lotteriet har funnits sedan 1812. Det stoppades inte av varken inbördeskriget eller Franco-regimen. El Gordo betyder ”Den Stora/Den Feta” vilket syftar på det gigantiska förstapriset, som år 2018 uppgick till inte mindre än svindlande 4 miljoner euro. En hel lott kostar 200 euro och 70 procent av den totala försäljningsintäkten går ut i vinstsummor.
Själva lottdragningen, som äger rum 22 december varje år, är ett spektakulärt skådespel som pågår mer eller mindre hela dagen. Små barn sjunger både vinstnumren och vinstsummorna medan hela Spanien spänt följer med. Ceremonin äger rum i Teatro Real de Madrid och direktsänds i tv . / EN SUECO / Wikipedia
Lotteriernas Lotteri! El Gordo.
Själva sitter vi med Lottorader som aldrig är rätt men vi har i alla fall en trisslott på 60 kronor att lösa in. Vill ni köpa in er på den lotten, kanske? Så kan vi leka att vi är i Spanien nu? Där vi normalt sett skulle vara och vinterförvara oss. Det är som det är. Vi är där vi ska vara just nu. Det är bara att tänka så. Det går ju ingen nöd på just oss, i alla fall. Mänskligheten i stort har det värre än vi. Vi är bara jäkligt uttråkade – och det är väl egentligen ett lyxproblem. – om man ska tänka stort. Det ska man. Värre för de som blivit sjuka och alla som kämpar för att hålla dem vid liv.
Längtar gör vi. Ren lycka att drunkna i foton och minnen.
Sillen ska läggas in. Fågelmaten skall läggas ut.
Så ser denna dag ut. I stort. Och allt som kommer däremellan. Det kan vara precis vad som helst, det. Vi får se vad som kommer till oss denna dag. Kanske köper vi en lott och vinner miljarders miljoner. Det skulle lösa en del pågående saker. En liten miljon eller två skulle inte skada. Det är i alla fall vad jag tror. Vi kan ju pröva – skulle det visa sig att det inte blev bra – då kan vi lämna tillbaka pengarna. Eventuellt. Not.
Ja tack, säger jag. Åsså några papperspengar i en påse bredvid
Det blir svartvinbärssill bl a. Vi ÄLSKAR den sill som Fiskhallen i Mölndalsbro gör. Bland de godaste bland sillinläggningar, enligt oss. Nu är det ju så att vi kan inte teleportera sillen hit där vi är – därför får det bli en egen variant. Har kommit på en genväg. Man köper en liten förpackning med utspädbar svartvinbärssaft – sådan där måltidsdryck, ni vet – och häller i den mumsiga lagen man gjort. I med äppleskivor, lite ananas om man vill – och så får det stå och götta sig. Ljuveligt. Tunnbakat fröknäcke till det. I senaste baket hällde jag i en halv påse med ”brödkryddor” och duttade i lite kanel. Så gott så att man dånar. Behövs inget smör, har vi kommit på. Vi har också kommit på att frysen är full och jag kan inte frysa in mer bröd. Jag kan inte frysa in någonting alls, mer. Då sprängs boxen. Puff.
Svart vinbärssaft i sillagen. Jäääälans, så gott.
Influensa och TBE.
Vaccin. Jodå, vi har investerat i oss själva. Jag har aldrig tagit en enda influensaspruta hittills, men så har jag aldrig varit gammal förut, heller. Det är första gången. ( *ler* ). Tänkte att det är väl lika bra att ställa in sig i fållan och göra som folk rekommenderar. Så i en arm blev det influensaspruta. Den ”vanliga” influensan. I den andra armen blev det annan spruta. TBE är något vi inte heller vill ha så det var dags för påfyllning. En otäck sjukdom, den där TBE.
Äckelfis. Tycker så illa om dig, ska du veta. Fast du tycker om mig – det förstår jag……
Många får inga symtom alls eller enbart milda symtom, men allvarlig TBE yttrar sig som en hjärninflammation med hög feber, svår huvudvärk, förvirring och emellanåt kramper och förlamningar. Den föregås ofta av en mildare feberepisod några dagar tidigare som man tillfrisknat från. De flesta som insjuknar blir helt återställda men ungefär en tredjedel får långdragna eller bestående besvär med bland annat uttalad trötthet och minnesstörningar. Vissa får bestående förlamningar även om det är ovanligt. Dödsfall förekommer men är sällsynta. Barn i förskoleåldern som smittas får i regel lindrigare symtom än vuxna, men kan få kvarstående besvär./ Folkhälsomyndigheten
Minnesstörningar? Ja, det har jag. Förvirring? Jajamänsann. Det händer oftast. Tror inte det är tecken på TBE – det är nog mer som jag är.
Vad vare du sa att du hette, saru?
Jag hade egentligen velat ta en spruta mot bältros, också men jag hade inte tillräckligt med armar. Dessutom kostar en effektiv vaccination 5 tusen papp per person. Får fundera. Vi har kära i familjen som drabbats av följderna av bältros och som lider storligen – därav tanken på vaccin.
Anyway. Vi nöjer oss med det vi fått så länge. ”Med stigande ålder” borde man vaccinera sig mot allt. Känner mig nästan förnärmad. ”Stigande ålder ”. Hmpf. Ni fattar. Well, oh well. Inte bli hysterisk. Inte heller vara övermodig. 2 vaccinationer får vara gott nog i nuläget. Förresten – kan man vaccinera sig mot stigande ålder? Mer halvstigning. Att man bara blir ett halvt år äldre varje gång man fyller år?
Å här sitter jag och längtar efter gambas pilpil. Recept här!
Me and my big mouth.
Nu är det läge att sticka in något gott i munhålan. En macka till exempel. Morgonen randas och frukost kallas det som då vankas. Ingen 2:dag så långt ögat når. På tal om den dieten. Mats och jag pratade om den häromdagen – vi har inget annat att göra i covidtider……..och då deklarerade jag bestämt att det är så skönt att vi håller oss till fasta dagar – måndag och torsdag – så kan man ställa in sig mentalt och inte känna hunger. Då log han skälmskt och sa att julafton är på en torsdag…………….. Sedan försökte han linda in att även Nyårsafton är på en torsdag. Jahupp. Ormen i Paradiset kändes hiskeligt nära. Vi kom överens om att vi skulle ändra dagar………..fast jag kunde ju vara principfast om jag ville, sa han. Tack. Gulligt.
Ibland skall man inte gapa över mycket……Får äta med ögonen
Hädanefter skola jag hålla flabben, som man säger här i Skåne. Allt jag säger kan användas emot mig. Det är så himla typiskt. Jag som öppnar truten var och varannan timme. Dags för mig att kliva ner från mina höga hästar. Överhuvudtaget dags för mig att kliva ur fåtöljen och göra mig en smega ( macka ) innan hungern tar mig i ett eländigt grepp och vrider om.
Ni får hava det så bra som ni kan. Vi håller ut och håller in. Håller av och håller i. Håller om och håller på. Hela tiden.
Kram på er.
Annicka https://linktr.ee/unnadigresan.se
Denna länken går till ALLA mina sidor på webben. Inte bara Unnadigresan. Klicka på, bara.
Jag finns lite överallt, verkar det som.
Det är så det börjar. Det är sedan gammalt. Det är nu som jag hälsar på er som läser och sedan börjar det. Letar efter det som jag aldrig vet vad det blir.
Det är idag det händer.
Precis. Det är nu som jag släpper jag taget. Om vad? Om antingen hela hemsidan eller bara krönikan men med adress Ekengrenskan.se. Vi får se hur det slutar idag. Något blir det i alla fall. Nu är det ju inte så att mitt cyberbidrag på något sätt ändrar världshändelserna i någon promillegrad ens. Inte en endaste krusning. Någonstans. Det är en rent självisk handling. Produkten av att jag tycker om att lära mig nya saker, att slänga mig ut i det okända ( bara det inte är från höga höjder eller ner i djupt vatten ) – och testa. Så länge det är greppbart, alltså.
När man kan se över kanten efter många försök.
Utfall, infall, bortfall.
Framöver får jag se vad som händer. Vilket blir utfallet, egentligen? Läser någon? Tycker någon att JA – detta vill jag fortsätta följa. I vilket fall – om jag faller så märker jag inte så mycket av det. Ingen annan, heller. Kommer varken att blöda eller tappa mjälten. Bara att fortsätta – för mina egna sunda vätskors skull. De vätskorna som inte är utspädda med jordgubbsgin, förståss. Men den är slut sedan länge så torde vara nollgradigt i blodet. Jag har liksom tappat mina verksamheter – de står på vänt – pga Corona – och jag står inte ut att bara se tiden ticka bort. Det är sanningen. And nothing but the truth.
Vad tycker du? Hoppas du fortsätter titta in här!
Pandemi och möss.
Det är ju så att jag märker att den usla pandemin tar på humöret. Naggar i kanten. Som råttan på en liten kaka. Lite i taget. Gäller att baka nya. Kakor. På tal om det – vi håller på och jagar en mus eller 2. Som smyger runt våra fågelmatsburkar. Lämnar visitkort. Om man säger. Vi satte ut en råttfällebur. Tänkte testa om de små rackarna fastnar där. Nä. Såklart inte. De små rutorna i nätet är för stora. De små liven hoppar ut och in. Slår kullerbyttor. Hånflinar säkert. Bar-hopping i den lilla musvärlden. Jordnötter o annat gott.
Var är den? Musen? Katten, musen, tiotusen.
Pilutta, sa musen.
Betyder att mössen gäckar oss och äter gott på det som egentligen skulle bli deras död. Såklart. Det blir till att införskaffa några minifällor istället. I o f s – de små rackarmössen gör ingen direkt skada. Än. De kan få leva – det finns de djur som behöver dem som mat, ju. Bara inte de små gnagarna kommer in i huset och hälsar på. Då blir det stekpannan direkt. PÅ dom, alltså. Skallebank. Direkt.
Snart infångad.
Det gäller att tänka bort.
Precis. Bromsa tankar som gnager. Inte bara möss som knaprar. Även tankarna. Vi är i välsignat läge ändå, trots allt. Vi bor inte i läckande tält. Inga krigszoner i närheten. Ingen svält. Lideregentligen mest av leda. Håller vi oss bara undan så är det den som är värst. Som om livet bara passerar och man får inte vara med. Någon annan bestämmer – Covid heter den oinbjudne visst. Jo, jag upprepar detta. Tror det är viktigt att uppskatta det för oss självklara – medan det finns. Vem trodde på Coronaeffekter för 1 år sedan?
Tidsnödig.
Är man redan sjättifem år så blir åren allt mer viktiga. Eller snarare mer påtagligt drabbande. Den övre gränsen närmar sig. Det är fakta – inget att grina över men tänka får man. Livet är det livet är. Nyss drack vi kaffe och åt en marsipanbit. Det är också en bit av livet. Tror jag skall ta en bit till. Av både marsipan och liv.
Kaffetåren. Marsipanen redan uppäten
Surdegar och julgardiner.
Joråsåatte……började tidigt med julpyntet. För nästan en månad sedan. Vi har inte så stort. Har gjort oss av med det mesta och förresten – det lilla vi har finns i Spanien. Det blir jul ändå som dessutom går över på en kvart. Betyder inte så mycket för mig längre. Lite pyssel och pynt. Det får det bli men på Nyårsdagen åker allt ut och tulpanerna in. Det var mest när mor och far levde och vi samlades alla hos oss. DET var jular för mig. Nostalgi men ändå. Vi bodde stort då – i Benareby och därför kunde vi erbjuda gott om plats att umgås på. Livet är föränderligt. Helt naturligt så.
Kommer att laga Herr Jansson, Farsans Sillarätt och säkert baka och dona. Trivs i köket.
Sill och gran i samspel. Har redan tjyvbörjat.Julemys i det lilla. Det räcker för oss.
Myror i brallan
Vet i alla fall att jag har en skapande karaktär. Måste bara hitta på saker. Slöseri med livet, annars. Om man nu KAN göra saker. Inte alla förunnat. Ju. Eftersom jag både KAN och VILL så måste det ske. Maken tittar på mig ibland och undrar om det måste ske NU eller om jag kan vänta lite? Det kan jag oftast INTE men ibland måste jag. Vänta. Jag KAN tänka själv. Faktiskt. Just nu har jag skapat Sally Staffli. Släkt med Salvador Dali? Ingen aning vad jag ska med henne till men hon har i alla fall tagit passfoto nu. Ska ut på resa. Vart vet hon inte. Inte jag heller.
Sally Staffli vill ha passfoto. Vilket är bäst? På vänstra sidan tittar hon till vänster och på högra sidan till höger. Avancerad teknik.
Håller på och avslutar gamla surdegar – saker som bara ligger och som drar energi. Lägga upp gardiner, sticka färdigt västen av överblivna garner, rensa skåp, slänga saker som inte behövs. En god känsla av duktighet och välbehag infinner sig. Sedan kan vi säga att detta att baka surdegsbröd är också rent ljuvligt. Maken smackar gott och himlar med ögonen när det bjuds på nybakat. Det är värt allt. Tycker jag om bekräftelse???? Naaaaääääääää. Jo.
P1 och annat på P.
Följer P1 och deras dokumentärprogram. Gör ni? Om inte – gör det. Superintressanta ämnen om allt möjligt. Just nu har jag avslutat serien om Vipeholmsanstalten. Brrrrrr, säger jag bara. Vad gjorde man med människor som var udda förr?
Den svenska tandhälsan skulle räddas med kariesexperiment på 400 intagna på Vipeholm. Bakom den anonyma koden C47 finns Bertil Losell, 12 år gammal ska han äta klibbig söt ”extra farlig” kola.
P 3 har också intressanta program. Om hur man t ex experimenterade med östtyska elitgymnaster innan muren föll. Helt otroligt vad det pågått och pågår saker utan att man har en aning. Inte jag, i alla fall. Dopningsexperiment på unga flickor.
Är jag galen i tråkiga saker? Blir jag deprimerad av det? Nej. Bara oerhört intressant. Finns roliga saker också. En källa att fritt ösa ur. På promenaden, när man bakar schackrutekakor, gör kålpudding eller annat fasligt gott. Nytta med nöje. Rekommenderas!!!
Se så många blommor som slagit ut på ängen….
Om inte om vore……
Då skulle jag varit trädgårdsmästare. Eller drivit ett framgångsrikt bullfik med härligt smaskiga luncher. Det lilla formatet. Välbesökt och välrenommerat. Eller så skulle jag har designat kläder. Eller varit professionell sömmerska. Sytt extravaganta kläder. Eller skrivit en bok. En bästsäljare, såklart. Varför nöja sig med det lilla? Eller haft 8 barn som alla vore scouter och alltid var redo.
Skönt att veta att allt blev precis så perfekt som det skulle bli. I det som är. Jag håller på och jag gör allt detta i den småa världen – och påverkar i det lilla ändå. Det är häftigt. På riktigt.
Lustiga bullar. Pojkar heter de visst. Eller?
Fortsatt osäkerhet.
Vet inte än hur jag får till det idag. Med krönikan, alltså. Dess presentation i Världen. Det ger sig. Några timmar kvar. Kanske trycker jag på en knapp och allt försvinner? Kanske kan ingen läsa i mobilen? Man måste ändra på allt sådan, förstår ni. Så att text och bilder och allt annat anpassas för de olika läsplattformarna. Majgadd.
Det blåser kallt och satanigatan i Skåne. Solen skiner – men nog drar det i Spanientarmen. Inte till tillståndet där men till det som finns där. Ändå. Finns ju en anledning till varför vi gjort som vi gjort. Loving it. Även på håll.
Spanska klänningar. Drömmer om att äga men har givit upp. Varför skulle jag äga en? Drömmar ska ibland förbli drömmar.Färska spanska grönsaker längtar vi efter
Enough is enough.
Önskar Eder alla en förträfflig kommande vecka. Snart kan vi köpa Skogaholms vörtbröd – det finns andra märken också men detta är inte radio så då får jag skriva vilka varumärken jag vill – MÅSTE bara ha en just sådan limpa – även om jag bakar själv normalt sett. Kommer ihåg när vi var små – mamma bakade allt – och när det blev köpelimpa ibland då tog den slut på sekunder. Köpelimpmacka med O´Boy. Fy fabian så gott. På tal om det. Nu skall jag göra en inköpslista och beställa matpåse. Att hämta i livsmedelsbutiken. Det är smart i dessa tider. Annars gillar jag att titta runt i hyllorna och köpa för att experimentera med. Nya rätter. Nya recept. Hur ska man veta vad som finns om man inte får klämma och titta på? I affären, alltså…….
Änden.
Kram på er. Det behöver ni. Vi. Alla. På håll. I alla fall nu. Det vankas bättre tider snart. Det vet jag. Det tror jag på.
