Keukenhof

Hilsen.

Blir ni lite förvirrade? En krönika till – hon har ju precis skickat ut en i cyperspejs. Joråsatte…………..jag skriver ju för både Villavagnsbloggen.se och för mig själv Ekengrenskan.se

Villavagnsbloggen är för alla men i synnerhet för er som vill veta om livet i en villavagn – och vilka möjligheter det valet gav mig och min man.  Man kan få veta om hiskeligt många bra saker. Skrivet med knorr och med mina ord och tankar. Ingen större åning där heller, men lite hyfs är det allt. Lite mer proffsigt och riktat, skulle man kunna säga. Om man är snäll. Om man vill väl.

Ekengrenskans Knorriga Krönikor är för resten av jordens befolkning. I den fröjdas allt möjligt och jag behöver inte skämmas ett dugg. Behöver inte ha Ågren för att människor ska undra varför mina tankar angår dem i en villavagnsblogg, just.

Jag är min egen chef och jag sänder mig in i skamvrån själv. Där kan jag stå så länge jag själv bestämmer. Om jag nu bestämmer mig för det och det är i och för sig ganska troligt. Kan bli många besök. Jag är min egen bödel, hård och orättvis – men jobbar på att bli endast åklagare.

Den Ljuvliga Kudden är min.

Jo. Det är sant. Jag fann den. Våndades. Svettades. Betänketiden var lång och och malandet huruvida jag var värd den pågick länge. Expediten trodde nog jag flyttat in i affären för gott. Tingesten är fylld av dun, 50 x 90 cm och därmed nästan stor som en madrass men alldeles, alldeles underbar. Kostade 850 kronor på REA!!!! Nedsatt från 1095 kr. Brrrr. Hiskeligt dyrt men jag har drömt om en vettig kudde i så många år. Jag kan knöla till den hur som helst och var som helst – den är låååååång. Tar en halv sängplats i anspråk. Har köpt billigare flera gånger – som med stigande ålder – typ 1 år – har förvandlats till antingen en mjuk trasa eller en lång strut. ELLER så har den aldrig blivit vän med mig och vägrar bli det minsta formbar – bara hård och nackspärrsvänlig.

Tiden var mogen för denna investering och mina 4 gamla nedsövda kudd-eländen får gå hädan. Till annan planet för själva har vi ingen plats på hyllorna längre för något om-utifall-att-vi-behöver-dem-till-något-vi-inte-vet-än. Dessutom är de ju värdelösa som just kuddar.

Julen närmar sig med stormsteg. Då vänder det mot vår och det tröstar mig. Det tar oss längre bort från covid-lorten. Tiden är ju den förlösande faktorn där. Så kan man få njuta av gula rapsfält och fågelkvitter medan covid långsamt viker hädan. Det är det jag hoppas på. Under tiden får vi stå ut. Vad annars kan man göra? Tänka bort lorten, vi som kan. Emellanåt går inte det och då får man vara lite grinig en stund men sedan får det gå över. Inte hålla på och hålla på över tid.

Det är så jättegulligt med allt rött, ljussatt och pyntat inför julen. Det är då sant och visst. Mörkret och det gråda vädret är enbarmligt trist. Vem kan bli glad av så mycket grått? Grått är en modern färg. Inredning, väggar, hus, tapeter, plädar, mattor och pynt – där äger grått.  Så alla gråfärgs-älskare kan nu införliva vädret. Det matchar.

Länge leve tulpanerna.

De åker fram efter nyårshelgen. Ut åker julpyntet. In åker tulipperna. Visst låter det helt underbart när man liksom gnider tulpanstjälkarna mot varandra? När man fyller en vas med tulpaner och formar om buketten till fint – det ljudet, alltså. Så livgivande skönt ljud. Det liksom låter som om man skulle vilja ta ett bett och tugga. Det krispiga ljudet. I like.
No worries, jag äter inte tulpaner – it is just a matter of speech. Jag äter inte andra lökväxter mer än gräslök och vanlig matlök. Bara så att ni vet.

På tal om det – jag köpte lökar på Keukenhof i Holland för flera år sedan. Från Australien. Fråga mig inte varför men jag ville pröva. Sådan är jag. Satte dem i våra gigantiska krukor utanför villavagnen. Först blommade de försiktigt vid fel årstid – eftersom Australien har vinter när vi har sommar. Nu har lökarna vant sig vid den svenska årstiden och de blommar lagom till jul. Ute. Hur vackra som helst och doften är obeskrivligt ljuvlig. Skulle gärna vilja ta in en blomsterstjälk men då får vi förmodligen flytta ut. Så starka dofter funkar inte i vår familj. Se men inte röra. Så får det bli.

Pepparkakshusets födelse.

Coronas fel. Eller välsignelse. Det beror på. Mats ritade ett och jag gjorde degen. Vi skar ut och gräddade. Skar bort och sågade. Satte ihop med smält socker.  Smält choklad på taket och kokos som snöflingor. Sedan kristyr. Såg framför oss hur joggans tjusigt det skulle bli. Joråsåatte – men skall ju lägga kristyr INNAN man sätter ihop huset. Såklart. Fast om man har bråttom då gör man inte det. DET, mina kära vänner, får effekter. Inget blir som man tänkt sig men vi är glada ändå. På håll, med dåliga ögon och nedsatt hörsel – det är riktigt fint att titta på. Vi såg framför oss ett slott med kristyrutsmyckning och krusiduller. I verkligheten kan man inte vända på huset för att få dit krusidullerna – för då glider taket av. Tro mig. Vi har prövat. Och skrattat. Vi är ändå nöjda med bragden. Efter 22 år tillsammans byggde vi vårt 2:a hus . Det första kunde vi bo i. Gick inte att vända på, heller. Vi målade det som det stod. Ingen kristyr, heller.

Jullotteriet i Spanien.

En stor tradition i Spanien. El Gordo. Betyder den Store/Feta och syftar på den stora vinsten. Ren lotteri-yra. Lotterna kostar runt 200 Euros styck och det är vanligt att arbetskamrater och släkten köper in sig på en del.

Loteria de Navidad, även kallat El Gordo, är ett spanskt lotteri med lång historia. Det officiella namnet är Sorteo Extraordinario de Navidad och lotteriet har funnits sedan 1812. Det stoppades inte av varken inbördeskriget eller Franco-regimen. El Gordo betyder ”Den Stora/Den Feta” vilket syftar på det gigantiska förstapriset, som år 2018 uppgick till inte mindre än svindlande 4 miljoner euro. En hel lott kostar 200 euro och 70 procent av den totala försäljningsintäkten går ut i vinstsummor.

Själva lottdragningen, som äger rum 22 december varje år, är ett spektakulärt skådespel som pågår mer eller mindre hela dagen. Små barn sjunger både vinstnumren och vinstsummorna medan hela Spanien spänt följer med. Ceremonin äger rum i Teatro Real de Madrid och direktsänds i tv . / EN SUECO / Wikipedia  

Själva sitter vi med Lottorader som aldrig är rätt men vi har i alla fall en trisslott på 60 kronor att lösa in. Vill ni köpa in er på den lotten, kanske? Så kan vi leka att vi är i Spanien nu? Där vi normalt sett skulle vara och vinterförvara oss. Det är som det är. Vi är där vi ska vara just nu. Det är bara att tänka så. Det går ju ingen nöd på just oss, i alla fall. Mänskligheten i stort har det värre än vi. Vi är bara jäkligt uttråkade – och det är väl egentligen ett lyxproblem. – om man ska tänka stort. Det ska man. Värre för de som blivit sjuka och alla som kämpar för att hålla dem vid liv.

Sillen ska läggas in. Fågelmaten skall läggas ut.

Så ser denna dag ut. I stort. Och allt som kommer däremellan. Det kan vara precis vad som helst, det. Vi får se vad som kommer till oss denna dag. Kanske köper vi en lott och vinner miljarders miljoner. Det skulle lösa en del pågående saker. En liten miljon eller två skulle inte skada. Det är i alla fall vad jag tror. Vi kan ju pröva – skulle det visa sig att det inte blev bra – då kan vi lämna tillbaka pengarna. Eventuellt. Not.

Det blir svartvinbärssill bl a. Vi ÄLSKAR den sill som Fiskhallen i Mölndalsbro gör. Bland de godaste bland sillinläggningar, enligt oss. Nu är det ju så att vi kan inte teleportera sillen hit där vi är – därför får det bli en egen variant. Har kommit på en genväg. Man köper en liten förpackning med utspädbar svartvinbärssaft – sådan där måltidsdryck, ni vet – och häller i den mumsiga lagen man gjort. I med äppleskivor, lite ananas om man vill – och så får det stå och götta sig. Ljuveligt. Tunnbakat fröknäcke till det. I senaste baket hällde jag i en halv påse med ”brödkryddor” och duttade i lite kanel. Så gott så att man dånar. Behövs inget smör, har vi kommit på. Vi har också kommit på att frysen är full och jag kan inte frysa in mer bröd. Jag kan inte frysa in någonting alls, mer. Då sprängs boxen. Puff.

Influensa och TBE.

Vaccin. Jodå, vi har investerat i oss själva. Jag har aldrig tagit en enda influensaspruta hittills, men så har jag aldrig varit gammal förut, heller. Det är första gången. ( *ler* ). Tänkte att det är väl lika bra att ställa in sig i fållan och göra som folk rekommenderar. Så i en arm blev det influensaspruta. Den ”vanliga” influensan. I den andra armen blev det annan spruta. TBE är något vi inte heller vill ha så det var dags för påfyllning. En otäck sjukdom, den där TBE.

Många får inga symtom alls eller enbart milda symtom, men allvarlig TBE yttrar sig som en hjärninflammation med hög feber, svår huvudvärk, förvirring och emellanåt kramper och förlamningar. Den föregås ofta av en mildare feberepisod några dagar tidigare som man tillfrisknat från. De flesta som insjuknar blir helt återställda men ungefär en tredjedel får långdragna eller bestående besvär med bland annat uttalad trötthet och minnesstörningar. Vissa får bestående förlamningar även om det är ovanligt. Dödsfall förekommer men är sällsynta. Barn i förskoleåldern som smittas får i regel lindrigare symtom än vuxna, men kan få kvarstående besvär./ Folkhälsomyndigheten 

Minnesstörningar? Ja, det har jag. Förvirring? Jajamänsann. Det händer oftast. Tror inte det är tecken på TBE – det är nog mer som jag är.

Jag hade egentligen velat ta en spruta mot bältros, också men jag hade inte tillräckligt med armar. Dessutom kostar en effektiv vaccination 5 tusen papp per person. Får fundera. Vi har kära i familjen som drabbats av följderna av bältros och som lider storligen – därav tanken på vaccin.

Anyway. Vi nöjer oss med det vi fått så länge. ”Med stigande ålder”  borde man vaccinera sig mot allt. Känner mig nästan förnärmad. ”Stigande ålder ”. Hmpf. Ni fattar. Well, oh well. Inte bli hysterisk. Inte heller vara övermodig. 2 vaccinationer får vara gott nog i nuläget. Förresten – kan man vaccinera sig mot stigande ålder? Mer halvstigning. Att man bara blir ett halvt år äldre varje gång man fyller år?

Me and my big mouth.

Nu är det läge att sticka in något gott i munhålan. En macka till exempel. Morgonen randas och frukost kallas det som då vankas. Ingen 2:dag så långt ögat når. På tal om den dieten. Mats och jag pratade om den häromdagen – vi har inget annat att göra i covidtider……..och då deklarerade jag bestämt att det är så skönt att vi håller oss till fasta dagar – måndag och torsdag – så kan man ställa in sig mentalt och inte känna hunger. Då log han skälmskt och sa att julafton är på en torsdag…………….. Sedan försökte han linda in att även Nyårsafton är på en torsdag. Jahupp. Ormen i Paradiset kändes hiskeligt nära. Vi kom överens om att vi skulle ändra dagar………..fast jag kunde ju vara principfast om jag ville, sa han. Tack. Gulligt.

Hädanefter skola jag hålla flabben, som man säger här i Skåne. Allt jag säger kan användas emot mig. Det är så himla typiskt. Jag som öppnar truten var och varannan timme. Dags för mig att kliva ner från mina höga hästar. Överhuvudtaget dags för mig att kliva ur fåtöljen och göra mig en smega ( macka ) innan hungern tar mig i ett eländigt grepp och vrider om.

Ni får hava det så bra som ni kan. Vi håller ut och håller in. Håller av och håller i. Håller om och håller på. Hela tiden.

Kram på er.

Annicka
https://linktr.ee/unnadigresan.se
Denna länken går till ALLA mina sidor på webben. Inte bara Unnadigresan. Klicka på, bara.
Jag finns lite överallt, verkar det som.