Hilsen.
Egentligen borde man be korkeken om ursäkt. En utomordentligt smart och användbar produkt. Inte alls korkad.
How do they do it?
Visste ni att 50 % av jordens produktion av kork kommer från Portugal?
Att det är ett utmärkt material för isolering – t o m som material för en husfasad?! Människan lär ha använt korken som material i över 5 000 år. Man får vara uthållig om man ska vara en korkeksskalare. Eken måste vara minst 25-30 år innan man ger sig på och skalar av för första gången. Ni förstår. Vem har tålamod att sitta där och vänta medan den växer till sig? Jag bara undrar. Ferdinand, kanske?
Maken och jag har åkt genom ändlösa skogar både i Portugal och Spanien och det är en häftig syn med dessa spretiga och numrerade träd – vilka anger ordning på vilka träd som står på tur nästa gång.
Ungefär var 9:e år skalar man bort barken från korkeken, bryter sönder den, torkar den och processar den. Barkens egen kåda fungerar som klister när korken pressas ihop i hög värme. Ut kommer stora kuber, som man sedan kan skära ner i lagom stora bitar och därefter göra den produkt man vill av den. Handväskor, kepsar och husfasader. Det är ingen åning på allt. Jag har sett hur man tillverkar och det är fascinerande. Människor kan. Vill ni läsa mer om vad man kan ha kork till så klicka här. På engelska i o f s men det känns vederhäftigt.
Skulle korksuget bli alldeles väldigt stort, så kan ni klicka och titta på denna film. Only for you, ma friend. Lite coolt att lära sig nya saker, tycker jag. Man har ju inte mycket annat att göra i dessa förjolade covidtider. Förvalta tiden. Det gör vi hela dagarna och kvällarna. Sitter där och förvaltar tiden, Mats och jag. Vad kan då vara bättre än en utbildningsfilm? Eftersom jag är speciellt förtjust i Portugal och de är de är stora producenter så kommer denna film därifrån. Superintressant. Luta er tillbaka och och bered er på filmtajm. Popcorn och en påse godis och ni är hemma.
Framtidstro.
Har börjat ta tag i glöden för Unnadigresan igen. Kände mig lite skadeskjuten förra året med alla inställda resor pga covid och osäkerheten om vad som skall ske. Med allt. Ska jag satsa mer? Lägga ned hela hjärtat på något som ändå inte blir? Göra annat? Vad? Tiden går, jag blir äldre och det är SLÖSERI med tiden att inte använda den. Så tänker jag. Har alltid gjort. Nu har jag processat klart och reser mig ur askan likt fågel Fenix.
Jag ÄLSKAR ju det! Ju.
Uschamej, så inte roligt det var. Besvikna resenärer, besviken Annicka och en värld i upp-och-ner-läge. Resebranschen är………..lite känslig. Om man säger. När flygen ställs in och länder går in i lock-down – då reser man inte. Man reser sig inte ens.
Hitta nya idéer – som är genomförbara – med de begränsningar och möjligheter som kommer att finnas. Vill gärna fortsätta med Portugal och gärna återigen Spanien. Men gräv där du står, sa en kär vän för ett tag sedan. Med så mycket tid som vi spenderar i Spanien, så borde jag fortsätta gräva efter pärlor där – Annickas Pärlor. Sa hon. Gullet. Jag har samlade uppslag, ska ni veta. En hel del förarbete är gjort. Unnadigresan har gjort några lyckade resor dit redan men det finns annat och mer att uppleva……..Nu när jag är mer varm i kläderna. Ni fattar.
Precis. Fortsätta hitta pärlor till er. Covid kommer att ta slut och vi kommer att börja resa igen. Of that I am sure. Gäller att inte bli skogstokig innan dess. Gäller att hitta formen och sättet – samt att få det att gå ihop sig. Det svåraste av allt. Stora pengar att utforska och våga lita på att man får leverans av det överenskomna på plats.
När man anordnar resor enligt paketreselagen, måste man till Kammarkollegiet ställa en bankgaranti (egna sparpengar eller hus t ex) som täcker resenärernas kostnader – OM resebyrån skulle hamna på obestånd under resans gång eller tiden innan. Varje år skall man uppge budget och antal resor. Innan jag vet om det blir något. Innan jag vet om någon vill åka med mig.
Så om jag anordnar resor på vår och höst så måste bankgarantin täcka de medel kunden köpt resan för av mig.
Det är såklart inte gratis. Banken tar ut en nätt avgift för att jag garanterar med mina egna pengar. Bra affärsidé. Att jag inte tänkte på det….Banken är ingen välgörenhetsinrättning. Om någon oförhappandes trodde det.
Att resa är att leva.
Inte själva resandet i sig alltid. Jo, förresten. Hela resan. Destinationen. Hela upplevelsen. Möjligheten att lära sig nya saker. Se hur andra lever. Annan klokskap. I was born that way. Nyfiken. Häromdagen frågade jag Mats – visst är jag vanlig fast bara med lite mer energi än många andra? Jag hade precis gjort kåldolmar, knäckebröd och kålgryta. Det blev lite intensivt i några timmar.
Kände att jag behövde strykas medhårs just i den stunden. Kände mig liten. Nä, sa han bara. Samtidigt log han. ♥ På torsdag ska jag fråga om han vill utveckla det lite till. Är jag inte vanlig eller har jag inte energi? Tror jag vet svaret men så här i covid-tider får man hitta på lekar för att få tiden att gå……… Vi har i alla fall varit ett par i 23 år så något vanligt rätt måtte jag ha gjort. Fniss.
Kära konfirmander, sa Pastorn.
Det betydde oftast att det var slut på predikan. Min konfirmationspräst. En tvättäkta Schartauan.
En del människor säger att man får det man behöver. Att sådant kommer till en. Jo, jag tackar, jag. En semla skulle sitta bra men det kommer ingen än – vad jag kan se.
Till alla som säger att man får vad man behöver: jag kan till er säga högtidligt här och nu: Just denna stränga präst behövde inte jag. Apselut inte. Han gjorde inte gott. Verkligen inte. Han har orsakat så mycket smärta och ångest. Nedrans gubbe. Med sina domedagspredikningar, om Domens dag och agnarna skola skiljas från vetet, sparvarna skola täcka himlen på Domedagen. Gott om sparvar var det när jag gick hem från konfirmationslektionerna.
Så klart var jag dessutom en av agnarna. Det begrep jag ju. Jag skulle sållas bort och min familj skulle få komma till himmelen medan jag fick bli kvar. Ensam. Än idag – fastän jag är sjättifem år – vaknar jag kallsvettig ibland över att jag inte får följa med. Vart vet jag inte men jag får lik förbaskat inte följa med. Nedrans prästelände. Så. Nu var det sagt. Har väntat 50 år på att säga det. Dumma dig. Jag är lite försiktig med orden – så att jag inte får ångra något………..
Kära ni, säger Annicka.
Nu är det färdigt och klart. Signed, sealed, delivered and yours. Det blir inte mer nu. Inga sparvar så långt ögat når. Inga veten, inget tvång, ingen rädsla. Bara bra saker. Och covid, förståss. En följeslagare nu för tiden.
Idag skall jag ha visning av en fin villavagn i Grottbyn. På avstånd, ingen beröring, torkning etc etc etc. I know. Ni kan veta att jag ÄR försiktig och ansvarsfull, så behöver vi inte avhandla det något mer. Som när en väninna ringer – hostar i telefonen och ber om ursäkt och säger: Det är inte corona ♥. Vi har blivit halvt tokiga pga denna pandemi. Vi får ha överseende med varandras små pandemi-egenheter.
Ha fina dagen. Det blir en bra dag. Klart. Slut.
Annicka
www.ekengrenskan.se
www.facebook.com/Ekengrenskan
www.facebook.com/annickadefigitab/
www.unnadigresan.se
www.villavagnsbloggen.se
www.villavagnar.com
www.facebook.com/villavagnar
Linktr.ree
edel o kioskvaror, lekplatser för ungar, badtunna, förstklassig dusch- och toalettanläggning. Intet skall mig fattas, kan man säga. Riktigt rent och snyggt. Första gången vi var där, men det blir fler gånger.
an pipa iväg utan den på all möjlig bus utan större planering. Passar oss bättre. Hur tycker ni?
nkar perfekt. Tempot går ner och man MÅSTE ingenting.